"Ännu ett avsked. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag har haft glädjen att fått lära känna honom. Han är min vän."

Blogg

Jag tänker att jag har blivit luttrad. Efter alltför många avsked känner jag mig ibland känslokall. Nasir förklarar och tröstar mig genom att säga att man vänjer sig. Jag tror honom, men kan inte acceptera. Jag vill känna. Hellre känna sorg än ingenting alls.

Så ännu ett avsked. Redan under dagen bränner tårarna bakom ögonlocken. I bilen in till centralstationen brister det.

Jag har fått ta del av hans historia. Jag har haft glädjen att fått lära känna honom. Han är min vän. Nasirs och min vän. Han finns.

    Så varför kommer jag i kontakt med mina känslor så starkt just denna dag? Jag tror att jag vet svaret. Detta är en ung kille som aldrig någonsin har känt sig välkommen någonstans. Han har gjort enorma uppoffringar för att få tillhöra. I Iran levde han på nåder. Priset han skulle tvingas betala för att bli accepterad var för högt. Han flydde. I Sverige blev han inte heller erkänd. Så, nu är det tid igen att ge sig av. Till vad? Någonstans finns ett litet hopp om att lyckas någon annanstans. Bli insläppt och förklaras välkommen.

    Det ofantligt sorgliga är att denna människa har krympt. Han är så liten. Jag tänker att hans självbild är så mörk som den svartaste natten. Hans ärr vittnar om det. De är många. Hela hans framtoning är som om att han hela tiden ber om ursäkt för att han finns, för att han överhuvudtaget existerar.

    Han har ett ständigt bry om hur han ska göra och förhålla sig till andra för att inte vara till besvär för någon annan. När han till exempel blir bjuden på mat vill han å ena sidan inte roffa åt sig och äta upp någon annans mat. Å andra sidan vill han inte heller vara oförskämd och tacka nej, då någon ansträngt sig genom att ha lagat mat. Så orättvist, hur han än tänker och gör så tycker han att det oavsett blir fel. Han finns, men gör allt för att inte synas.

    Nasir berättar att senast då vår vän sov över hos honom, tackade han nej till frukost med bortförklaringen att han inte var hungrig. Då Nasir även umgåtts med honom kvällen innan, kunde Nasir bara skratta bort det och säga att det var en orimlighet. Vår vän kunde då tänka sig ett ägg till frukost. Inte vara en börda. Inte ligga någon annan till last.

    Nu står jag på perrongen och säger för tusende gången: “Snälla, sluta säga förlåt och tack hela tiden!” Jag önskar att han kände det som vi andra vet. Önskar att han visste vilken fantastisk människa han är. Jag försöker få honom att förstå det, men livet, som han anstränger sig för att försöka leva, säger något helt annat. Vi kramas igen. Jag vänder mig om och går snabbt därifrån. Jag känner.

    Av: Malin Fahlborg

    Vår vän Ali Hosseinis sorgligt vackra teckning får gestalta dagens inlägg.