"Att se en vän, en ung människa gå iväg alldeles ensam är tufft. Alltid med en ryggsäck på ryggen."

Blogg

Salaam!

Vi lämnar vännerna i Paris och hamnar på en strand i Normandie. En strand som mestadels består av snäckor.

    Att lämna är svårt. Trots det så har jag vid samtliga tillfällen vänt mig om igen och tittat, efter att vi har sagt ”hej då”. Varför plågar jag mig själv genom att göra så? Att se en vän, en ung människa gå iväg alldeles ensam är tufft. Alltid med en ryggsäck på ryggen. Inte som svenska ungdomar, som har den uppslängd så där lite ledigt med endast ett av spännena runt axeln. Nej, med båda. Så där klokt och förståndigt så att tyngden fördelas jämt.

    Plockar upp några snäckor. Svårt att välja vilka som ska få följa med hem. Malcom väljer ut ett par. Påminns om berättelsen om pojken och snäckorna. Har länkat till den här på Salaam Sverige!-bloggen förut. Så fin och tänkvärd att vi bjuder på den igen:

    Det var en pojke som gick med sin pappa på en strand. Pojken plockade upp snäcka efter snäcka och bar ut dem i havet.

    – Vad håller du på med? undrade pappan.

    – Jag hjälper snäckorna, svarade pojken.

    – Men kom nu, sa pappan. Du ser väl att det finns alldeles för många snäckor. Du kommer aldrig kunna rädda allihop, så det spelar ingen roll.

    – För den snäckan spelar det roll, svarade pojken och såg på den snäcka han höll i handen.

    Visst är det frustrerande då man önskar att man skulle kunna göra mer. Hjälpa fler. Så tänker jag på vännerna som jag just har lämnat. Tänker på att de inte försvinner bara för att vi inte är nära varandra rent geografiskt. De finns kvar. Många gånger är de sina egna räddare. Vi har suttit tillsammans och pratat om deras alternativ. Jag har sett deras ögon skrika efter en utväg. En lösning. Ett slut och en början.

    Även då när allt verkar hopplöst har de styrkan att lyfta sig själva. De packar sina ryggsäckar. Bär den stadigt på ryggen och ger sig iväg.

    Av: Malin Fahlborg