"De bjuder in mig, mina fina vänner som jag har saknat. De visar mig sitt tält. Det är avskyvärda förhållanden. Fast idag är det mer glädje än sorg."

Blogg

Bonjour!

”Välkommen till Paris Malin!” Jag kramar honom hårt. Tårarna rinner nerför mina kinder. Gråter av glädje över att få träffa honom igen. Eller är det sorg jag känner? Hela dagen är ett enda virrvarr av känslor, men, helt klart, är det glädjen och skratten som dominerar.

    ”Malin, vill du se hur vi bor?” Jag vet inte om han menar allvar med sin fråga. När jag säger att jag vill blir han tveksam. Han säger: ”Du kommer bara att bli ledsen.”

    ”Välkommen till Afghanistan!” De senaste dagarna har jag tittat efter tälten, undrat var alla bor, de som jag vet bor här någonstans. Nu vet jag. Nu är vi här.

     

    De visar mig sitt tält. Ett litet tält där de bor 4-5 stycken, ibland fler då vänner behöver sovplats. Gästvänliga som alltid.

    Det är avskyvärda förhållanden. Jag känner avsky mot de personer, och de krafter, som har drivit mina vänner till denna plats. Förfärligt. Missförstå mig därför inte. Men. Denna dag, när det inte är minusgrader och regnar in i tältet. Idag då skräcken inte längre gömmer sig i hans ögon. När solen skiner. När alla är glada över att få träffas igen. Just här och nu.

    De bjuder in mig. Jag tar av mig mina skor och kliver in i deras hem. Mobilkameran kommer fram och jag hinner tänka att jag borde anstränga mig för att inte se så glad ut på bilden. Det är inte helt enkelt då mina vänner sitter på huk utanför. De skrattar. Mina fina vänner som jag har saknat! Idag är det mer glädje än sorg. Mer skratt än tårar.

    Av: Malin Fahlborg