"Jag tvingades att lämna min familj"

Blogg

Salaam Sverige! Hej! Mitt namn är Hamid Akbari. Jag är 18 år gammal och bor i Åhus. Jag går på Österänggymnasiet och läser svenska som andraspråk. I fem år gick jag i skolan i Iran.

Jag föddes i Afghanistan och när min familj flydde därifrån var jag tre år gammal. Det gjorde vi på grund av att vi hade problem med några från folkgruppen kuchi. Kanske har ni hört talas om denna folkgrupp? De talar pashto och på deras språk betyder kuchi ”en som rör sig”. Detta är passande för kuchi som är namnet på de pashtunska nomader som finns i Afghanistan.

Nasir och jag tillhör folkgruppen hazarer och vi pratar dari. Tyvärr är det en del konflikter mellan dessa två folkgrupper. Bråken beror bland annat på att man vill ha tillgång till samma mark och vatten.

    Vi valde att fly till Iran för det landet var det lättast att ta sig till. Jag bodde ungefär 12 år
    i Shiraz som är en stad i provinsen Fars. Fars är en av 31 provinser som finns i Iran. När vi kom till Iran fick vi ett kort, ungefär som det LMA-kort som vi fått i Sverige. LMA betyder ”lagen om mottagande av asylsökande.” Det är ett plastkort som visar vem du är och man förstår även att man då inte är medborgare
    i det land som man befinner sig i. I Iran hade vi inte samma rättigheter som de som var medborgare där. Vi var inte välkomna, inte där heller…

    Min pappa började leta efter jobb. Så småningom fick han ett jobb som snickare. När jag var 7 år gammal fick jag gå i en kommunal skola som låg nära vårt hus. Det var kul att gå
    i skolan eftersom jag hade många kompisar där. Jag var duktig och gillade att plugga. Jag studerade samtidigt som jag hjälpte min pappa på hans jobb.

    En dag hade vi avslutning i skolan, då gick jag i femman och fick högsta poäng i klassen. Det är så att i varje klass fick tre elever varsitt pris, från första till tredje plats. Eftersom jag fick högsta poäng, i min klass, förväntade jag mig därför att få första pris. Så blev det inte. Jag förstod då att jag inte vann något pris för att jag är afghan. Där och då insåg jag att vissa var rasister och att afghaner inte hade något värde för dem.

    Iallafall gick jag i skolan. När jag precis hade börjat 6:an lämnade min pappa oss. Han trillade ner från en byggnadsställning på jobbet. Han dog.

    Jag var äldste sonen. Detta innebar att jag och min mamma nu tvingades jobba för att kunna försörja familjen. Vi jobbade som skräddare hemma. Det var jättejobbigt att bara jobba, jobba och jobba, utan att få möjlighet att leka och umgås med kompisar.

    Till slut blev det farligt för mig att leva i Iran eftersom någon hotade oss till döden. Detta vill jag inte berätta om.

    Jag tvingades att lämna min familj. 

    Om denna flykt kommer jag att berätta mer om i mitt nästa inlägg. Nästa vecka kommer Nasir tillbaka och han kommer då skriva om det som hänt denna vecka. Jag orkar inte.

    Khoda hafiz (= hej då)