"Orden och meningarna forsade ur honom. Hans tragiska historia. Foton på soldater, och min vän var en av dem. Han berättade om hur vänner blivit skjutna."

Blogg

Salaam!

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig brukar det hjälpa att skriva av mig, då jag mår dåligt. Så jag gör ett försök med det nu.

Träffade en av mina vänner igår. Han har sagt ett tag att han har något som han skulle vilja berätta för mig. Igår tyckte han att det var dags.

    Orden och meningarna forsade ur honom. Hans tragiska historia. I telefonen fanns foton som bekräftade hans ord. Han hade blivit tvångsrekryterad till kriget i Syrien. Krigat mot IS. Detta i utbyte om ett löfte om att få uppehållstillstånd i Iran, landet som han och hans familj levde illegalt i. Foton på soldater, och min vän var en av dem. Han berättade om hur vänner blivit skjutna. En vän som blivit skjuten i huvudet. Han beskrev hur kulan gått in i pannan och hur stor åverkan detta gjort på hans väns huvud.

    Där och då gick det inte att ta in. Först ett par timmar senare landade detta i mig, då det var dags att sätta sig på cykeln och ge sig iväg till tjejfesten. Då kom det ifatt. Då kom tårarna.

    Givetvis är det min vän som har det oerhört svårt. Det är han som inte kunde leva i Afghanistan. Som inte var välkommen i Iran. Som inte heller var välkommen att stanna här. Det är mot honom som livet är orättvist.

    Efter att fått en inblick i ännu en trasig själ, ter sig mitt liv ”bara” som ännu bättre. Det är det som jag vet och det är just det som ger mig dåligt samvete.

    Vem är jag att må dåligt och vara ledsen, då jag är den som lever ett gott liv, medan många av mina vänner inte ens har något..!?

    Av: Malin Fahlborg