"Här var det inte farligt för mig. Polisen brydde sig inte om oss unga, de slog bara de vuxna."

Blogg

Salaamsverige!
I förra inlägget berättade jag om hur jag tvingades lämna min familj i Iran. Här följer de nästkommande tre månaderna av mitt liv.

Min flykt började med att jag åkte buss från staden Shiraz, som jag bodde i, till Irans huvudstad Tehran (Teheran). Där fick jag träffa smugglarna som skulle ta mig till Turkiet. Vi var en grupp på 40 personer, som till fots, skulle ta oss till gränsen.
När jag var på väg mot gränsen, mellan Turkiet och Iran, blev vi beskjutna av den iranska polisen. Jag hade precis hjälpt två personer uppför en brant backe och jag höll en tredje person i handen. När polisen började skjuta tappade jag greppet om handen och mannen ramlade ner.

Ibland tänker jag på människorna som försvann. Detta hände mitt i natten, allt var mörkt och alla sprang huller om buller. Polisen hade strålkastare på sina vapen. Hela tiden såg jag min egen skugga framför mig, när jag sprang ner från det här berget som vi hade klättrat uppför i två timmar. Nu sprang jag ner på typ två sekunder. Jag var mycket rädd och jag tänkte ”nu skjuter de mig, nu tar livet slut”.

    Från början var vi 40 personer, men efter beskjutningen var det bara elva som kom tillbaka. Smugglarna hittade en ny omväg som tog längre tid, men den var säkrare. Vi gick vidare. Efter tio timmar kom vi över den turkiska gränsen. Därifrån åkte vi buss till smugglarnas hus. Där fick vi vänta några dagar i ett stökigt stall. Under den här tiden fick vi inte någon mat. Som tur var så hade jag lite gammalt bröd och några frön i min väska, vilket höll mig vid liv.

    Från Turkiets huvudstad Ankara till Istanbul åkte jag buss. I Istanbul fick jag återigen vänta. I tre veckor fick jag vänta tills det blev min tur. Efter tredje veckan blev det min tur och då blev jag tvungen att åka gummibåt med 50 personer över Medelhavet till Grekland. Det gick inte alls bra, eftersom den grekiska polisen stoppade vår båt mitt ute på havet. De tog båtmotorn, stack en kniv i gummibåten och lämnade oss.

    Alla blev såklart väldigt rädda – kvinnor, barn och män. En av männen stoppade sin hand i hålet, så luften inte kunde komma ut. Det var en väldigt obehaglig situation och alla var i upplösningstillstånd och alla bara skrek och skrek. Det var bara skrik och panik.

    Några tänkte dock klart och ringde till båda den grekiska och den turkiska polisen för att be om hjälp. Det gick, men det tog lång tid. Halva våra kroppar var redan under vattnet, men med våra armar signalerade vi efter hjälp.
    I alla fall fick vi hjälp av den turkiska polisen som tog oss tillbaka till Turkiet. När vi var framme i land, hoppade jag av båten och betalade en taxi till Istanbul. Taxin tog mig åter till huset där smugglarna bodde.

    Efter en dag gjorde jag ett nytt försök med en ny gummibåt. Det gick bättre. Nu kom vi fram till en grekisk ö som hette Lesbos och hamnade i staden Mytilene. Här väntade vi i tre dagar till att passagerarfärjan skulle komma och ta oss till Aten, huvudstaden i Grekland. Äntligen kunde jag lämna de farligaste gränserna bakom mig.

    Efter några dagar i Aten kunde jag resa vidare, först till Makedonien, sen Serbien och därefter kom jag till Ungern. Här var det inte farligt för mig, det var bara att gå, gå och gå. Polisen brydde sig inte om oss unga, de slog bara de vuxna. Det gick bra för mig, bara jag orkade gå genom Österrike mot Tyskland och vidare till Sverige. Resan från Iran, Turkiet, men framförallt genom Europa, var som att resa mot ett modernare samhälle. Genom Österrike och Tyskland fick vi mer hjälp och vi kände att människorna ville hjälpa. Det tog ca en månad från Shiraz (där jag bodde i Iran) till Grekland. Ytterligare två månader från Grekland till Åhus i Sverige.

    Det som jag skrivit handlar om min flykt, andra hade svårare och några hade en lättare situation. Jag var på flykt i ca tre månader och det var jätteskönt att få komma fram till Åhus. Märk väl att jag använder ordet flykt och inte resa. Att resa är någonting helt annat.

    (Foto: Privat)

    I nästa blogginlägg kommer jag berätta om hur jag kom överens med det svenska samhället och det fantastiska skånska vädret. Men, innan dess kommer ni att få ta del av Nasirs ord. Kanske kommer han att berätta att det precis har blivit nytt år i Afghanistan. Året är nu 1397. Detta är något som vi önskar att vi hade kunnat fira tillsammans med våra familjer och anhöriga.

    Norouz mobarak (gott nytt år)!