"I deras kultur tar man hand om varandra. Man lyssnar på de äldre som lär den yngre generationen. Mycket påminner om hur vi levde här i Sverige förr och jag känner att all utveckling inte alltid är synonymt med något positivt."

Blogg

Hur mycket jag än vill… Hur mycket jag än försöker… så kan jag aldrig ge Nasir det som han önskar sig mest av allt i denna värld. Han vill ha sin familj. Det är den som han saknar. Det är den som betyder allra mest. Den är allt!

Vänskap. Roliga stunder. Någon som lyssnar. Någon som bryr sig om. Ett arbete. Förhoppningsvis ett uppehållstillstånd. Viktigt, men det går inte att jämföra.

I Nasirs kultur är du en del av en familj. Det är du ju även här i det svenska samhället, men inte på samma vis. I Sverige hyllas självständighet och här finns ingen tydlig gemensam fasad som måste upprätthålla familjens anseende. Du fostras till att bli en stark individ. I svensk skola får du öva dig på att stå för dina egna åsikter. Du förväntas kunna argumentera för det som du tycker är viktigt. Tidigt får du lära dig att du kan bli vad du vill och att det är upp till dig själv om du ska lyckas. Din utveckling får du följa i jämförelse med dina tidigare prestationer och det är din individuella framtid som diskuteras på samtal i skolan. Du tränas i att fatta dina egna beslut, något som jag har upptäckt är svårt för Nasir. När jag säger till honom att han får bestämma, är det inte ovanligt att han svarar “Jag vet inte. Du kan väl bestämma?”

    I Afghanistan fick Nasir veta att han låg på en sjätte plats, då han gick i den kommunala skolan. Senare, i den privata skolan, hamnade han på en andra plats. Där blir man rangordnad och jämförd med andra på ett sätt som vi försöker undvika i svensk skola idag. I den kultur, som Nasir är uppväxt i, tillhör du en grupp. Hänsyn tas till helheten. Det som du gör påverkar alla, både det som hedrar och det som förmörkar. En viss olydnad kan, här i Sverige, delvis ses som ett tecken på en frigöringsprocess, medan den i Afghanistan kanske snarare skulle ses som en handling som kan äventyra gruppens sammanhållning. I Sverige fungerar ju staten som ett skydd och stöd till dess medborgare. I länder som Afghanistan kan du inte räkna med att staten ger dig denna trygghet. Familj och släkt uppfyller därmed denna funktion. Den blir livsnödvändig på flera vis.

    Om Nasir hade bott kvar i Afghanistan hade han troligtvis, vid det här laget, träffat och gift sig med en kvinna. Efter vigseln hade hans fru flyttat hem till honom och hans familj. Han hade aldrig flyttat hemifrån. På så sätt hade han blivit föräldrarnas framtida familjeförsörjare och föräldrarna i sin tur hade funnits där för sina barnbarn. I deras kultur tar man hand om varandra. Man lyssnar på de äldre som lär den yngre generationen. Nasirs barn skulle inte behöva börja på någon förskola under deras första år i livet, de hade haft många vuxna runt omkring sig som hade stått för både uppfostran och tillsyn. Barnens mormor och morfar hade varit en självklar del av familjen. Nasirs föräldrar hade inte hamnat på något äldreboende. Mycket påminner om hur vi levde här i Sverige förr och jag känner att all utveckling inte alltid är synonymt med något positivt.

    Detta var inget som jag tänkte så mycket på, då jag började hjälpa ungdomar med att hitta någonstans att bo på. Då tänkte jag utifrån mina svenska tankar. Jag trodde att killar i övre tonåren skulle vilja bo själva, eller möjligen tillsammans med någon kompis. Jag hade fel. Ungdomarna vill helst av allt hamna i en familj. Gärna i en svensk. De vill tillhöra. Bli integrerade. Bli inkluderade.

    I vilket fall och på tal om detta. När vi är hos min mor, Nasir och jag, så känns det lite speciellt. Jag tycker om att Nasir och min mor träffas. Han, precis som jag, kallar min mamma ibland för mor, ibland för mormor. Det känns fint. Nasir och jag hjälps åt med att klippa mors gräsmatta, för att därefter sätta oss tillsammans alla tre. Vi dricker kaffe och äter mors hemmagjorda knäckebröd. De är så goda att varken Nasir eller jag kan sluta äta, förrän mor ställer tillbaka burken igen i köksskåpet. Vi samtalar. Nasir berättar om sitt liv och vi lyssnar. Jag tittar på dem båda och jag ler.

    Jag trygghetsvandrade på kulturnatten, här i Kristianstad för snart två veckor sedan, och stötte då på många av mina ensamkommande vänner. Nasir var en av dem. Det var trevliga möten som kändes bra. Men inte bara bra. Med mig hem den helgen hade jag en känsla av vemod. Så många ungdomar utan sina familjer. Mina vänner har ingen som har sagt till dem hur dags de måste vara hemma. Ingen som väntar.

    Då det gäller Nasir känner jag att jag vill ha lite koll. Jag tycker till exempel om att veta att han har kommit hem efter en kväll på stan, även om han försäkrar mig om att jag kan vara lugn med orden; “Malin jan du får sova nu.” Mors gamla cykel har blivit en pryl som skvallrar och utgör någon typ av trygghet för mig. Den fick Nasir av mor då det var klart med att han skulle få arbeta på gårdarna Fagraslätt och Sixtorp. Den tar honom den sista biten fram till hans arbetsplats och onekligen den första sträckan då arbetsdagen är slut. Dagar då jag vet att han ska arbeta, då ska cykeln inte stå kvar vid busshållplatsen i Österslöv när jag är på väg till mitt jobb. Om den gör det, då kollar jag om allt är som det ska med min vän.

    Denna tjusiga sten har jag fått av Nasir jan i julklapp. Den ligger nu och pryder entrén till min familjs hem. “Välkommen hem till familjen Fahlborg”, står det. Jo, hem till oss hoppas jag att man känner sig välkommen… men en familj kan inte ersätta en annan.