"Jag började trivas riktigt bra. Då fick jag beskedet. Det blev ett nej."

Blogg

Salaam, salaam!

I mitt förra inlägg berättade jag om hur jag tog mig genom delar av Asien och Europa, över flera gränser, vidare till Sverige för att slutligen hamna i Åhus.

Här kommer du att få läsa om mitt möte med ett kallt och mörkt Sverige där det finns gott om potatis-älskande svenskar. Sverige är ett land som jag numera älskar och kallar för mitt hem. Jag har förstått att Sverige inte är så kallt som jag först trodde. I Sverige finns det många varma svenskar, som jag nu kallar för mina vänner.

    För snart tre år sedan, den förste september 2015, kom jag fram till Malmö i Sverige. På järnvägsstationen fick jag fråga ganska många och titta i min telefon, innan jag visste vart jag skulle ta vägen och kunde promenera till Migrationsverket för att registrera mig. Jag fick sedan vänta några dagar, på ett tillfälligt boende, medan man skulle hitta någonstans där jag kunde fortsätta att bo. Då visste jag inte om det skulle bli i en familj eller på ett boende tillsammans med flera andra ungdomar. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde under dessa dagar i Malmö, men jag minns att jag var trött och möttes av trevliga människor.

    De bestämde sig för att jag skulle bo i Kristianstad. Jag hade ingen aning om staden, så jag googlade för att ta reda på var staden finns och hur lång tid det skulle ta att resa dit från Malmö. Jag kunde förbereda mig lite genom att titta på bilder i min telefon. Jag hade lärt känna en kille litegrann som skulle flytta till Helsingborg och efter att ha jämfört platserna i telefonen, kände jag att jag hade haft mest tur.

    Jag åkte tåg till Kristianstad. När jag hoppade av tåget träffade jag två personer, en av dem var tolk och den andra var en personal från boendet där jag skulle bo. De körde mig till Åhus. ”Va, Åhus? Var ligger den platsen”, tänkte jag. Ingen hade tidigare nämnt Åhus för mig. Jag kände mig lite lurad för från början visste jag inte att Åhus var en del av Kristianstad.

    Framme i Åhus var det helt tom. Där fanns inte någon person ute på gatorna, men det var väldigt fint. Jag kände mig nöjd med att jag fick bosätta mig Åhus. Äntligen kom vi fram till Granvillan som blev mitt nya boende. Där fanns åtta-nio andra killar och kanske tre personal, som alla presenterade sig för mig. Personalen visade mig mitt rum och runt omkring på Granvillan. Sedan läste personalen upp reglerna för mig. Efteråt gick jag till mitt rum, där en kille som kommit från Vietnam låg och vilade. Vi kunde inte förstå varandra så vi var tysta hela tiden. Där fanns också några killar som kommit från Afghanistan, men vi kände inte varandra och det var svårt för mig att prata med okända personer. Som tur var så fanns där en afghansk kille på boendet som kunde bra engelska. Med hjälp av honom kunde vi kommunicera med personalen. Ibland dansade vi alla tillsammans och då behövdes inga ord.

    Personalen på boendet sa att det var bra om vi försökte ta kontakt med svenskar för att öva på språket, så jag började säga ”hej” till andra ungdomar. En del hälsade tillbaka och vi kunde prata lite med hjälp av några fraser på svenska och engelska. Många svarade inte alls, utan var så blyga som svenskarna sägs vara. Jag tycker att svenskarna är vänliga, men en dag i Åhus blev jag ledsen när jag mötte en man på vägen. När vi möttes spottade han framför mina fötter och gick sen bara vidare.

    Jag var mest i mitt rum och kollade på filmer, men ibland gick jag till de andra killarna för att prata med dem. En dag planerade vi killar att cykla runt omkring lite, men det slutade med att vi cyklade vidare in till Kristianstad. Det tog mycket lång tid och alla blev trötta. Vi kunde hitta vägarna med hjälp av Google Maps. Ändå var vi oroliga att vi skulle komma vilse. Det gick dock ganska bra. Man kan kanske tycka att vi, som klarat av att hitta genom många olika länder för att ta oss hit, borde lätt hitta en stad som ligger typ två mil iväg. På flykten var vi i en grupp där vi samarbetade och turades om att ta ansvar. Vi resonerade och tittade på kartor i telefonerna efter bästa vägarna. Ibland följde jag bara efter de andra.

    I början blev jag så trött på potatis. Potatis med ris, potatis med kyckling… potatis, ja, potatis med allt! Ständigt denna potatis! Jag undrade vad som var så bra med denna mat, som gjorde att svenskarna ville ha den till nästan allt. Potatisen och vädret i Sverige gjorde mig nervös. Jag kunde inte fatta om det var det dag eller natt! Det var bara mörk hela tiden. Nu har jag förstått att svenskarna också är trötta på vädret ibland. Som nu när det har varit vinter och vår varannan dag. Egentligen saknar jag inte Irans väder. Där tycker jag att det var för varmt och jag märker att min hy trivs bättre här.

    Efter ca två- tre månader flyttade Nasir, och några andra killar också, in till Granvillan. Då fick jag träffa Nasir och vi blev kompisar. Han kom till mig ibland för att få filmtips. Han visste att jag hade koll på vilka actionfilmer som var bäst.

    Så blev det då min tur att komma till Slussen. Slussen är Kristianstads mottagningsenhet, vilket betyder att man är där innan man börjar i en riktig skola i kommunen. På Slussen fick jag möta lärare, socionom och skolsköterska som bl.a. undrade en del om vad jag hade för erfarenheter med mig och hur jag mådde. Denna information fördes sedan vidare till Sånnaskolan, för att de skulle veta en del om mig, möta och hjälpa mig på bästa sätt.

    Så, efter en vecka på Slussen fick jag alltså börja på Sånnaskolan i Åhus. Där trivdes jag jättebra. Jag läste svenska som andraspråk och efter sommaren flyttade jag till Österänggymnasiet eftersom jag fyllde 16 år. Det gick bra i skolan och jag lärde mig mer och mer svenska och kunde hitta svenska kompisar. Ibland gick jag till ett språkcafé i Åhus, där vi lekte och jag fick hjälp med läxor.

    Jag förstod hur bra samhället fungerar i Sverige och jag började trivas riktigt bra. Då, efter 21 månader i Sverige, den 29 juni 2017, fick jag besked från Migrationsverket. De sa nej till min asylansökan och hittade på att jag var fem månader äldre än vad jag faktiskt är. På Migrationsverket hade de berättat att jag kunde, efter lång tid i Sverige, göra en åldersbedömning. Mina tänder och knäled röntgades. Tänderna visade att jag antagligen är under 18 år och mina knän visade att jag kunde vara över 18 år. Trots att Migrationsverket sagt att båda undersökningarna skulle bedömas tillsammans, tog man bara fasta på undersökningen som visade på att jag skulle kunna vara myndig.

    Eftersom jag nu ansågs myndig var det lättare för Migrationsverket att besluta om en utvisning. Jag ansågs inte längre vara något barn och då behövde man inte ta lika stor hänsyn till vad som väntar mig om jag tvingas ”återvända” till ett land som jag inte känner till. För att kunna styrka min identitet kommer jag bli tvungen att ta mig till den stad där jag föddes. Där kan jag antagligen få tag i en tazkira som alltså är en afghansk identitetshandling. Denna behövs för att jag ska kunna studera eller jobba i Afghanistan. Dilemmat är dock att jag inte vågar ta mig dit. Där finns en man som utgör ett stort hot mot mig, så jag ser ingen lösning på hur jag ska kunna överleva i detta land.

    Under en natt gick jag alltså från att vara barn till att bli vuxen och jag fick inte längre bo kvar på Granvillan. Tack vare att jag fick hjälp av mina fina vänner, kunde jag ändå bo kvar i Åhus och slapp lämna det liv som jag hade skaffat mig. Jag har även haft tur som har en god man som finns kvar för mig. Mina vänners goda män har försvunnit samma dag som de fått sina avslag, den dag då man behövt hjälpen som mest.

    Jag överklagade till Migrationsdomstolen och åter fick jag vänta tills det skulle bli min tur. Åter sattes mitt liv på paus. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt. Ibland kunde jag inte sova, utan jag tänkte på min framtid och vad som skulle hända mig. Jag gjorde allt för att få vara en del av samhället. Jag kämpade hårt. Jag var på muntlig förhandling hos Migrationsdomstolen. Någon trodde på mig, men inte alla. Hur ska jag kunna bevisa att det onda som hänt mig är sant? Hur ska någon annan kunna förstå? Det blev åter ett nej.

    Nu är min överklagan inlämnad till Migrationsöverdomstolen och en ny väntan har tagit vid. Trots att det är jobbigt är jag är nöjd med att jag finns kvar i Sverige. Jag är tacksam för mina fina vänner som hjälper mig och som får mig att känna att det fortfarande finns en chans att det slutar lyckligt och rättvist. Jag kommer aldrig att sluta kämpa!