"Vi kom på nionde plats av tio. Vi kom inte sist. Alla fick medaljer. Vi var nöjda med vårt spel och blivit bättre på att samarbeta"

Blogg

Salaam!

I söndags var jag, tillsammans med mina vänner, på en liten innebandycup i Göteborg. Ja, den var alltså inte så stor, men för mig var det stort. Vi förlorade fyra av fem matcher, men jag kände mig ändå som en vinnare.

I detta inlägg ska du därför få läsa lite om mitt nya intresse, eller kommer du kanske tycka att jag berättar lite väl mycket…

    Nyligen startades min innebandyklubb, där alla unga invånare hälsades välkomna. Detta är ett projekt i Kristianstad, där man dels vill uppmärksamma sporten och dels se till så att nyanlända integreras i samhället. I mitt lag är det, för tillfället, endast ensamkommande killar som spelar. Tanken är att vi snart ska få börja träna tillsammans med Willands (deras andralag). På så sätt kommer vi att få fler ”svenska” kompisar.

    Jag hade hört talats om sporten tidigare och kände mig nyfiken, så jag bestämde mig för att prova på, trots att jag inte hade någon aning om hur man spelar, med regler och så. Egentligen hade jag inte så mycket fritid över, med tanke på att jag redan har läxor, fotboll och denna blogg. Men eftersom jag nu fått ett intresse för innebandyn, bestämde jag mig alltså för att ge den en chans.

    I början var det svårt att veta min plats, vilken position som skulle passa mig bäst och vilken uppgift jag hade i laget. I vårt lag var det ingen som ville vara målvakt. Det kändes inte som en särskilt rolig position och så tvingades man ha väldigt varma kläder på sig. Till slut var det en som erbjöd sig att vara målvakt, vilket kändes skönt för oss andra i laget. Där fanns alltid någon där för oss, som hjälpte oss och vi lärde oss därför fort. Våra duktiga tränare heter Fabian och Albin. De är väldigt trevliga och sociala med oss killar.

    Första veckan var det problem med att träningstiderna låg så sent, så det var jättesvårt för mig att ta mig till idrottsplatsen. Skolbusskortet fungerar endast på vardagar under dagtid, så jag var tvungen att betala bussbiljetten själv. Det blev lite för dyrt för mig, med tanke på att jag har en dagersättning på 61 kronor/dag. Det innebär att jag ska klara mig på ca 1800 kronor/månad. De pengarna ska räcka till mycket. Våra tränare var snälla och hjälpte oss därför med att köra oss hem efter den första träningen. Eftersom vi är 25 stycken i laget, var detta ohållbart, och vi ändrade därför träningstiderna istället. Nu blev det bra. Jag hann med sista bussen från Kristianstad till Åhus, innan klockan blev 20:00, då busskortet slutar att gälla. Allt fungerade bra och vi tränar numera i Fjälkinge idrottshall tisdagar klockan 16:30-18:00. Jag utvecklades snabbt och efter bara tre veckors träning blev jag, och 17 andra killar, uttagna till att få delta och spela i helgens cup. Det var jättekul att få vara med och spela i cupen. Jag kände mig stolt för att jag fick vara med efter så kort tids träning.

    I söndags vaknade jag mycket tidigt, redan klockan 05:30. Vi samlades alla inne i Kristianstad, där vi blev hämtade av en buss, som tog oss vidare till Göteborg. ”Wow”, kände jag. Jag såg verkligen fram emot att komma utanför Skåne, för första gången under min tid i Sverige. Jag ville gärna se hur det såg ut i staden Göteborg. Tre timmar åkte vi i bussen. Alla skrattade och var glada och undrade hur det skulle gå. Vi tänkte att det skulle vara kul om vi hade kunnat vinna hela cupen.

    Klockan 10:00 var vi framme i Göteborg. Vår första match skulle starta klockan 10:30, så vi fick snabbt byta om till våra gröna matchkläder och tog oss ut på planen. Domaren visslade och matchen var igång. Våra motståndare, i svarta kläder, hade bättre koll på sina positioner och avbytare. Vi sprang lite huller om buller efter att vi haft våra byten. Vi tappade våra positioner. Det blev kaos, men det var roligt. De svartklädda spelarna var duktiga och matchen slutade med 7-0, punkt slut.

    Även fast vi fortsatte med att göra vårt allra bästa, slutade även andra matchen med förlust. Nu blev det 6-0, så vi kände att vi förbättrat oss lite. Kanske var det den vetskapen som hjälpte oss i tredje matchen, för nu vann vi. Alla var glada och vi kände oss inte längre hopplösa. Vi vann med 2-1. Lyckan varade dock inte så länge, för i fjärde matchen förlorade vi igen, nu med 3-0. Jag fattade inte riktigt vad som var problemet. Vi kämpade hårt och försökte verkligen vårt bästa, men tyvärr så räckte det inte.

    Inför femte, och sista matchen, bestämde jag mig för att byta position, från back till forward. Kanske skulle det gå bättre, tänkte jag. Vi vann inte den matchen, men jag sköt bättre passar ifrån denna position. Jag lyckades göra en assist, alltså en passning som ledde till mål. Det kändes bra. Matchen slutade 2-1.

    Vi kom på nionde plats. Nionde plats av tio. Vi kom inte sist. Alla i laget fick medaljer och vi var nöjda med våra insatser när det var dags att ta bussen hem. Vi hade förbättrat vårt spel under dagen och blivit bättre på att samarbeta. Vi kände oss som ett lag efterhand som dagen gick och vi kämpade hårt. Jag tyckte att det hade gått jättebra. På bussresan hem var en del trötta, medan andra fortfarande var pigga. De som var pigga höll igång och dansade på bussen nästan hela vägen hem. Jag tillhörde dem som var lagom, jag orkade ett tag sen blev jag trött.

    (Foto: Privat)

    Väl hemma igen i Åhus kände jag mig glad för att jag fått vara med om detta roliga tillsammans med mina vänner. Jag hade skrattat, svettats och sluppit att tänka på allt det jobbiga för ett tag. Jag är tacksam för att projektledarna Sara Gustafsson och Arta Rexhepi skapade denna möjlighet för oss. Så, slutligen ett tack till Sara & Arta, alla ni som var med på cupen samt till alla er som läser vår blogg.

    Tashakor! (Tack!) /Hamid Akbari