"Malin, varför hjälper du så många? Så då berättade jag. Om min vän vars lillebror tog sitt liv."

Blogg

Salaam Sverige!

Bloggen höll sommarlov i juli månad, till skillnad från vissa flitiga och motiverade skolelever på Söderportgymnasiet. Helt frivilligt lämnade de sin ledighet för att förbättra sina kunskaper i det svenska språket. Riktigt lyxigt att få vara lärare under dessa premisser!

    Nasir och Hossin hälsade på en dag. Eleverna skulle ut och intervjua några personer på stan, så då sa jag till Nasir och Hossin att de hade möjlighet att intervjua mig under tiden. Vi drack en kopp kaffe och först när det var dags att gå tillbaka till skolan ställde Nasir frågan: “Malin, varför hjälper du så många?” Först tänkte jag att frågan var knasig, då han redan har förstått och har fått min förklaring om det somaliska gänget som jag valde att engagera mig i och som gjorde att allt växte sig större. Han vet ju att jag mår bra av att kunna göra skillnad. Hade han genomskådat mig och kanske insett att den historien inte var hela sanningen? Jag har ju själv funderat en hel del på detta – varför vill jag hjälpa andra?

    Så då berättade jag. Jag berättade om min vän vars lillebror tog sitt liv. Jag bör ha varit 19 år. Min vän var 22. Lillebrodern var bara 17 år. Jag minns inte så mycket, men jag kommer ihåg att jag flyttade in till familjen som drabbats av denna sorg. Minns att vi tittade i fotoalbum. Jag gick och handlade till dem. Vi grät. Prästen kom. Vi gick på begravning. En ljus kista och jag höll min vän i handen. Min vän och jag kom närmare varandra. Det var många känslor. Känslor som gick in i varandra och som ibland var svåra att identifiera.

    Så som jag minns det så tyckte jag att det var svårt att ha koll på alla känslor. Mina föräldrar skilde sig ungefär samtidigt. Jag mådde ganska dåligt och borde nog inte glömt bort att känna efter hur jag själv mådde.

    Letade lite i gömmorna i mitt föräldrahem och hittade det som jag skrev till min vän då för många år sedan.

    Hur som helst. Allt blev för mycket. Jag som hade velat göra allt för min vän drog mig mer och mer undan. Han flyttade till annan stad och vi gled ifrån varandra. Han skickade ett smycke till mig och ett litet kort där det stod: “Var tog min vän vägen?”

    Jag tänker ofta på detta. Önskar att jag vore en bättre vän då. Önskar att min vän förstod, förstår, att han förlåter.

    Detta berättade jag för Nasir och nu berättar jag för dig. Att jag hjälper andra idag rättfärdigar inte mitt svek då. Det ger mig ingen upprättelse, men ändå…

    Förlåt!

    Av: Malin Fahlborg