"Människor, som likt Rosa Parks, inser att alla, oavsett härkomst, ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det bygger kärlek i mitt hjärta."

Blogg

Bonjour, hi, hej & salaam!

Vi är på väg till Rosa parken, utanför centrala Paris, där några av mina vänner bor, eller har bott. Det är då min man Robban förstår. ”Rosa Parks! Det är kvinnan Rosa Parks som platsen namngetts efter, inte färgen.” Ja, självklart är det så och det hela känns något mer värdigt.

    Rosa Parks är kvinnan som stod upp för det som hon tyckte var betydelsefullt och viktigt (eller, rättare sagt, satt kvar för att visa på det som borde vara en självklarhet.) Under denna tid i Sydafrika (1948 – 1984) rådde en rasåtskillnadspolitik och ett samhällssystem som gick under benämningen apartheid. Det fanns bland annat regler som sa att svarta människor skulle ge sin sittplats, på bussen, till vita människor. Den 1 februari år 1955 vägrar Rosa Parks att ge sin plats åt en vit man och detta blev startskottet till den kamp som ledde fram till avskaffandet av apartheidreglerna. Hon sa: “I’m not moving. You have to arrest me if you need to.”

    Lustigt nog så påminns jag om Rosa Parks ett par dagar senare. På Instagram läggs dessa foton ut. Det är dottern Märta Fiddeli som är på Jamboreeläger i USA och vissa av scouterna besöker The Henry Ford Museum. Där står Rosa Parks buss parkerad. Fiddelis vänner skriver: “I verkligheten, den fysiska verkligheten är det idag bara ett tomt bussäte, men i historien är det så mycket mer!”

    Människosynen som rådde under apartheidtiden i Sydamerika, påminner skrämmande mycket om den som Hamid har beskrivit här tidigare på bloggen då han berättat om sin uppväxt i Iran. På liknande vis vittnar en annan vän till oss, Aminullah, då han kan jämföra och följaktligen värdesätter det som han upplever i Sverige. Aminullah säger: ”Här man känner sig som en del av samhället. Om man jämför det här med Iran så känner jag mig som en svensk. Inte som svensk, men kanske halvsvensk. För här har ingen sagt någonting till mig, under mina 3 ½ år, som har fått mig att känner mig som utländsk. Jag bodde några år i Iran och där har jag har hört 1000 gånger att jag är en utländsk invandrare. Förstår du? Det bygger hat i mitt hjärta. Därför känner jag mig svensk. Ingen här har kallat mig utländska medborgare.”

    För min del är Aminullah välkommen till Sverige och glädjande nog så har han mestadels mött människor som delar min uppfattning. Människor, som likt Rosa Parks, inser att alla, oavsett härkomst, ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det bygger kärlek i mitt hjärta.