Blogg

Nasir: "Vid middagen sjöng mina vänner för mig – först på svenska, sedan persiska och sist, på engelska"

Salaam mina kära bloggföljare!

Som ni vet så har jag och Hamid pausat vårt bloggskrivande ett par veckor. Vi behövde lite semester. Så då fick ni istället möjlighet att läsa om hur vår vän Malin har arbetat för att förbättra integrationen för nyanlända ungdomar. Om ett tag så kommer hon att presentera sitt lilla integrationsprojekt för er.

Jag fyllde 19 år och det firades. Två dagar innan min födelsedag handlade jag maten tillsammans med Hamid och Jacob. Vi fick handla mycket. Min tanke var egentligen att inte bjuda så många, men vi blev 28 personer. Enligt min tradition så bjuder man de man vill ska komma, så jag ringde runt och bjöd in. Men de som står en väldigt nära bjuder man inte på det sättet. Man tar för givet att man vet och känner att man är välkommen. Så tänkte jag med Malin. Jag träffade henne ett par dagar innan min födelsedag och berättade för henne när jag tänkte ha mitt kalas. Dagen innan hittade jag en present från henne vid min dörr. Då blev jag ledsen och besviken. Jag tänkte att hon inte ville komma på min fest. Hon i sin tur var nog också lite ledsen och besviken, för hon trodde att hon inte hade blivit bjuden. Så kan det bli när man har olika traditioner – det kan bli missförstånd. Vi pratade med varandra och därefter förstod vi varandra igen, så som vi brukar göra. Så, självklart kom även Malin på min fest. Nu vet jag hur svenskarna brukar göra, så därför har jag redan nu skrivit och bjudit henne inför mitt 20-årskalas.

Det var fint väder så vi dukade utomhus inför själva middagen. Mattor lades ut på marken eftersom det är så vi afghaner är vana vid att ha det och trivs bra med. Bord, stolar, kniv och gafflar togs också fram. Det gäller att tänka på alla, så att alla trivs. Klockan 19 var maten klar och det var dags att äta. I mitt hemland började vi med tårtan, så en del av mina vänner tyckte att vi skulle ta det i den turordningen. Kanske har jag blivit lite försvenskad, för jag tyckte att vi skulle äta middagen först, så så blev det. Man måste ju få bestämma själv på sin födelsedag, eller hur!?

Vilken tur att jag har vänner som Hamid och Jacob. Jag hade aldrig kunnat laga mat till så många människor. Maten blev jättegod, det tyckte vi alla. Maträtten som vi åt heter Qorma Palau. Det är nötkött med ris, saffran, torkad lime och annat gott. Vid middagen sjöng mina vänner för mig. Först försökte de på svenska, men det gick sådär. Sen sjöng de på persiska, vilket lät betydligt bättre. Som avslutning blev det även en födelsedagssång på engelska.

 

Till efterrätt blev det tårta, varav en del av tårtan hamnade i mitt ansikte… även det enligt våra traditioner. Vännerna Alireza och Nilla hade bakat jättegoda friterade afghanska bullar som kallas för Busraq. Ni förstår att vi blev mätta och nöjda. Trots detta blev det åter dags för mer dans. Två av mina vänner är dansexperter – det är Javad och Afshin. De gjorde så att alla kände sig varma i sina hjärtan och fick därmed alla att börja dansa. Oftast är det så att en, eller två personer, väljer sin favoritlåt och dansar i mitten, medan andra sitter runt omkring och klappar i takt.

Jag är väldigt nöjd. Jag hade en fantastisk dag tillsammans med fina vänner som har en evig plats i mitt hjärta. Vilket härligt sällskap! Det var en dag med mycket kärlek, många skratt, skoj och dans. Jag fick många fina presenter. Jag lär inte behöva köpa en endaste tröja under hela detta år.

Passar på nu, när jag har möjlighet, att åter tacka alla mina fantastiska vänner. Jag har VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER! Tack!

Avslutningsvis kan jag berätta att jag tyvärr nu har fått mitt tredje, och därmed sista avslag, på min ansökan om asyl. Malin och jag kämpade mycket, men det hjälpte inte. Vi vet nu att det inte är ett dugg rättvist. Det går inte att lita på att sanningen ska segra. Vi har ett afghanskt ordspråk som säger; “Man ska inte försöka ändra på ett beslut som redan är bestämt”. Ja, det visade sig vara helt meningslöst att ens försöka, när de redan från början hade bestämt sig.

Det har blivit dags för ett spårbyte. Istället för asyl, hoppas jag nu på att ett arbetstillstånd ska leda fram till ett efterlängtat uppehållstillstånd. Malin har redan tackat ja till mitt nästa födelsedagskalas, så, som ni förstår, måste jag ju stanna.