Nowruz – och nyårsminnen från Afghanistan som väcker känslor

Blogg

Novruz Mobarak? (Gott Nytt År?)

Tanken var att Nasir skulle berätta om nyårsfirandet i detta blogginlägg, men det som brukade vara en glädjens högtid blev istället en påminnelse om att han tillbringat ännu ett år i Sverige. Ännu ett år utan sin familj. Så, då berättar jag i Nasirs ställe.

Förra tisdagen, den 20 mars, inföll vårdagjämningen och därmed även högtiden nowruz som betyder ”ny dag”. Enligt deras islamiska tideräkning blev det år 1397, eller ١٣٩٧ om man använder de persiska siffrorna. Vi i Sverige tillämpar den gregorianska tideräkningen, som utgår från Kristi födelse, medan man bl.a. i Afghanistan använder den islamiska. Denna tideräkning utgår från år 622, då profeten Mohammed flydde från Mekka till Medina.

    Som ni kanske då förstår, kan det vara något förvirrande med två olika tideräkningar. Här i Sverige är det som om att man förutsätter att den gregorianska är den enda riktiga, medan den islamiska tideräkningen är den självklara för många andra. Dessa olika sätt att uttrycka tid, ställer till det för människor då man inför Migrationsverket ska göra sin ålder sannolik. Nasir är ganska ensam om att ha med sig ett pass, så många av våra vänner måste på andra sätt försöka bevisa sin ålder. Att muntligen göra det, genom att t.ex. förklara vilka andra händelser som har inträffat i samhället och samtidigt omvandla tid, är inte helt enkelt. Vi kan också tänka på att i Nasirs hemland är man inte lika uppbundna och fixerade vid tid som vi är här i västvärlden. En del föräldrar nöjer sig helt enkelt med att skriva upp sina barns födelseår längst bak i Koranen. Detta innebär att man inte alltid har riktigt koll på exakta födelsedagar.

    Nasir kom för att hälsa på mig på Slussen denna tisdag. Jag hade förberett detta besök genom att lägga alkoholfritt bubbel på kylning. Dock kände jag på mig, med tanke på den konversation vi haft via Messenger kvällen innan, att det nog inte skulle bli läge att korka upp och skåla för det nya året. Nasir var nedstämd och saknade sin familj.

    Han berättade att hemma i Afghanistan brukade firandet inledas med den stora vårstädningen som kallas khaneh tekani. Huset skulle vara skinande rent inför det nya året. Själva dagen, nowruz, var en relativt lugn och stillsam dag. Dagen efter, som vi nog skulle kunna kalla nyårsdagen, var däremot en mer händelserik dag. Tidigt på morgonen vaknade Nasirs familj och de tog på sig de nyinköpta kläder som de hade införskaffat för detta firande. Därefter begav sig Nasirs pappa iväg till moskén för att be. Efter att pappan hälsat på hos några vänner, samlades familjen åter för att äta tillsammans. Haft sin betyder ”sju S” och är en speciell nyårsdukning som innehåller just sju saker, som samtliga börjar på bokstaven S. Varje sak har en innebörd, som man tänker ska bringa lycka under det kommande året. Dessa saker stod framdukade i Nasirs hem under nyårsdagen och bestod av:

    Senjed, som är en torkad frukt från en silverbuske. Denna symboliserar ödmjukhet och kärlek.

    Somaq, som är en syrlig krydda och med den vill man önska att maten ska smaka gott även i framtiden. En del menar att somaq ska symbolisera soluppgången. Man tänker sig att med solen ska allt ont förgås.

    Sib är röda äpplen som ska skänka glädje och skönhet.

    Sir är vitlök som ska ge god hälsa.

    Serkeh är en vinäger som symboliserar hög ålder och tålmodighet.

    Sabzeh kan t.ex. vara groddar av vetekorn som symboliserar naturens återuppvaknande och man tänker sig då att dessa ska ge hopp om fortsatt god skörd.

    Samanu är en söt pudding som symboliserar styrka och överflöd.

    Som vän är det inte helt lätt att avgöra om jag ska låta Nasir berätta mer om familjen och deras firande. Jag vet inte om han mår bättre av att prata eller om det kommer få honom att må sämre. Ibland fylls hans ögon av tårar, för att i nästa sekund glimma till då han minns något fint som han delger mig. Hans ord gör att jag kan föreställa mig honom på de persiska mattorna i vardagsrummet där haft sin står framdukat. För mitt inre ser jag en sprudlande Nasir som omges av systrar, brödrar, mamma och pappa.

    Att föreställa mig Nasir i Afghanistan, som avlutar nyårsfirandet dansandes med jämnåriga vänner ute i naturen, känns relativt enkelt. Denna syn har jag haft nöjet att uppleva vid flertal tillfällen. Då, i tisdags, visste jag dock inte att det skulle bjudas på mer dans under veckan.

    (Foto: Privat)

    (Foto: Privat)

    Nej, det blev alltså inget bubbel, men lyckligtvis blev Nasir och Hamid inbjudna till Söderportskolans nyårsfirande av vår vän Javad. Det var härligt att se foton och filmer på glada vänner som dansade och lekte tillsammans. Fint att veta att Nasir kunde känna viss glädje, trots att det inte var så här han helst hade velat fira dagen.

    Det var inte färdigdansat i och med detta. Vi blev bjudna på en konsert på stadens Kulturkvarter, vilket var väldigt uppskattat av oss. Faktiskt så pass uppskattat så att de äldre damerna framför oss bad oss att klappa något tystare. Efter pausen bytte vi därför platser. Längst bak i salongen kunde vi ryckas med i de svängiga tonerna. Mina vänner släppte taget lite om allt som tynger dem. På utsidan såg de ut att må precis så bra som de förtjänar att göra.

    Tashakor baray bodanat! (Tack för att du finns!)

    (Foto: Privat)

    Med de orden vill jag avsluta med att säga att jag är enormt tacksam för att jag har fått vänner som Nasir, Hamid och Javad. Att då samtidigt önska att vi aldrig mötts känns knepigt. De borde ju få vara i trygghet tillsammans med sina familjer. INGENTING är viktigare för dem.

    Vän/Malin Fahlborg