"Nu önskar min mamma sig inget annat än att vi ska träffas igen. Att vi åter ska fira alla högtider tillsammans. Hon önskar det som är omöjligt."

Blogg

Mammas kärlek

Mammans kärlek är den första som du får uppleva. Den är den verkligaste. Den är evig.

Alla mammor önskar, utan tvekan, det allra bästa för sina barn. Mammor som lever i länder där det finns krig, den kärleken de ger till sina barn är oerhört betydelsefull. Mammor som lever i samhällen med många svårigheter och problem, de mammorna tvingas göra svåra uppoffringar för att barnens uppväxt ska bli så bra som möjlig.

    En teckning, skapad av Amir Enasm.

    Min mamma uthärdade år av fattigdom efter sitt bröllop. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att vi skulle få en god uppväxt och barndom. Hon hade det väldigt svårt i livet. Det fanns många orättvisa dagar i hennes liv. Det var då hon fick sitt tredje barn. Jag föddes. Några månader senare blev jag sjuk och inlagd på sjukhus. Under två års tid stannade jag på detta sjukhus.

    Vid den här tiden arbetade båda mina föräldrar dag efter dag. Mamma stickade kläder; halsdukar och andra saker. Pappa fick in pengar genom att sälja livsmedel ute på gator. Detta gjorde de för att kunna komma till mig på sjukhuset på kvällarna. Alla pengar som de tjänade gick till min behandling och medicinering.

    En olycksalig dag skadade min pappa sitt ben. Detta betydde att han inte längre kunde bidra till min sjukhusvistelse. Hemma fanns inga sparade pengar. Samhället, regeringen gav inget stöd. Det innebar att mamma tog på sig hela ansvaret för min överlevnad. Hon fortsatte med att handarbeta. I vårt hem fanns mattor och annat som hon sålde. Allt för min skull.

    Min mamma gav inte upp. Hon fortsatte att kämpa och hon var anledningen till vår seger. Hon besegrade alla svårigheter. Detta lyckades hon med trots att samhället säger att kvinnor inte ska ha samma möjligheter som männen har. Hon skapade möjligheterna själv och gjorde allt för familjens glädje.

    Jag minns när jag var tio år gammal. Då sa min mamma: “Nu börjar våra liv få en annan färg. En färg som gör att vi kan känna oss lyckliga.” Vi hade ett bra liv. Vi hade ett eget stort hus, precis som mamma hade önskat. Hon berättade för oss barn om de senaste tio åren. Hur jobbiga de hade varit och att hon kände tacksamhet till Gud. Sedan log hon och hennes ögon var fulla av tårar. Hon insåg vilket fint liv som skapats åt oss.

    Vi mådde bra då. Jag också. Jag gick i en privatskola där man fick betala skolavgift varje månad. När jag var programledare och höll tal, eller reciterade Quranen, då brukade mamma komma och lyssna på mina program. Om hon inte kunde komma skickade hon min bror så att han kunde spela in mina framträdande. Då lyssnade mamma på min röst hemma istället. Tiden flöt fram på ett bra sätt. Min mamma hade precis uppnått alla sina önskningar som hon hade burit i sitt hjärta under de senaste tio åren.

    Jag fyllde 15 år. Jag blev tvungen att lämna henne. Då orsakade jag ännu en smärta i hennes hjärta.

    Nu önskar hon sig inget annat än att vi ska träffas igen. Att vi åter ska fira alla högtider tillsammans. Hon önskar det som nu är omöjligt. Hon kan och vill inte ha ett bra liv utan sin son.

    När jag pratar med min mamma berättar hon aldrig om sitt lidande, men jag känner av det ändå på hennes röst. Jag känner ju henne så hon kan inte dölja sorgen för mig. För ett par dagar sedan ringde hon till mig och då pratade vi i två timmar. Denna gång skyddade hon mig inte från smärtan. Hon pratade med mig om allt. “Låt mig gråta idag,” sa hon. Jag lyssnade på henne. Jag kände hennes plåga. Hennes bedrövelse. Hon var så ledsen.

    Lite senare sa hon: ”Kan du skaffa dig en kostym? Ta den på dig och skicka en bild till mig!” ”Haha, varför ska jag göra det?” frågade jag. Hon förklarade: ”Jag vill rama in bilden och hänga upp på väggen. Min största dröm är att få vara med på ditt bröllop. Jag vill se dig i en bröllopskostym innan jag dör.”

    Hennes ord och önskan kändes tungt för mig. Hela dagen tänkte jag på det som hon hade sagt. Hennes hjärta fungerar inte så bra. Hon mår inte bra. Jag skäms för att jag inte är där hos henne, att jag inte kan uppfylla hennes önskan. Jag vill inget hellre än att vara hos henne, hos min familj. Jag skäms för att jag satte oss i denna situation. Jag förstod inte. Jag är så ledsen för att jag har bidragit till att livet har blivit så svårt för henne.

    För oss.

    Vi vill träffas men samtidigt säger mina föräldrar att jag inte kan komma hem. Det är för farligt. De är rädda om mig. Snart bryr jag mig inte om det. Snart bryr jag mig inte om någonting annat.

    Så har jag då hunnit fylla 20 år. Fem födelsedagar utan min mamma, utan min familj. Jag är emellertid glad för att jag har fått lära känna Malin och hennes familj. Tillsammans med dem blev jag firad hemma hos mor med svensk födelsedagssång samt fyra tillhörande hurrarop: ”Hipp hipp HURRA HURRA HURRA HURRA!!!”

    Den 5:e augusti fyllde jag 20 år. På födelsedagen ringde min familj till mig. De ville uppmärksamma och fira mig med en födelsedagssång. Min storasyster tog ton och de började sjunga ”Happy Birthday.” Eftersom min mamma inte kan engelska avbröt hon denna skönsång. ”Sjung något som jag förstår,” blev hennes vädjan. Tillsammans stämde de därefter in på den afghanska varianten av födelsedagssång istället.

    ♫♪ Tavalod tavalod

    tavalodet mobarak

    mobarak mobarak

    tavalodet mobarak

    Bia shamaro fot kon

    ta sad sal zende bashi

    bia shamaro fot kon

    ta sad sal zende bashi

    Tavalod tavalod

    tavalodet mobarak

    mobarak mobarak

    tavalodet mobarak ♪♫

    Av: Nasir Ahmad Kazimi