"På min vänstra handled är nu 'fina dagen' intatuerat. Orden påminner mig om att livet inte är för evigt. Att det är läge att leva det just nu. Att inte ta allt för givet. Att vara tacksam."

Blogg

Kjell hade förmågan att se det färgstarka i livet. Han hade älskat dessa pepparkakorna – bakade av Mahmood, Hamid, Märta Fiddeli, Nils Malcom Hossin, Nasir, Javad, Robban och mig.

Du som har följt vår blogg kan knappast ha undvikit att den 24 november är ett viktigt datum. I söndags var det återigen denna årsdag. Ännu ett år har passerat och lagen som var tänkt att gälla i tre år har förlängts ytterligare två. Kvällen inleddes som planerat. Vi bakade och tände ljus för våra vänner som drabbats av den tillfälliga lagen. Vad som hände senare samma kväll kom som en chock.

    Kjell, min mors sambo somnade in framför teven, sittandes i sin favoritfåtölj. Vi som kände Kjell är rörande överens om att han var den mest levnadsglada och positiva människa som vi någonsin har träffat. Livet hade lärt honom att inse vad som var av vikt. Han ryckte på axlarna åt det som han tyckte var oväsentligt och betydelselöst. Vi kommer att sakna hans hårda kramar och hans trallande stämma då han hittade på egna små sångtexter på oidentifierbart språk. Vi kommer att sakna honom!

    Inlägget som följer var tänkt att publiceras om ett par veckor. Men, som bekant, livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Vi väljer att du ska få ta del av våra avslutande ord redan nu.

    Stunden vid granen på julaftonsmorgon är utan tvekan den mysigaste på hela året. Det är lugnt. Familjen är samlad. Sömndruckna. Förväntansfulla.

    När barnen var små ansträngde jag mig för att inte bli avslöjad. Julklapparna under granen var ju såklart från tomtebarnen, så det gällde att slå in just dessa klappar i annat presentpapper. Etiketterna prydes av julhälsningar med barnslig stil. Jag skrev dessa med vänster hand för att få fram en sån där typisk tomtebarnshandstil.

    Nuförtiden är det min man, barnens pappa, som är den mest uppspelta vid morgonens julklappsutdelning. Oftast blir det klappar från honom som öppnas där vid julgranen. Han kan inte vänta. Även förra året var det så.

    Det hade blivit min tur att få öppna en julklapp. Min man propsade på att det skulle bli den som han hade lagt där på julgransmattan. Barnen hade inga invändningar, så det blev så. Den vackert inslagna lådan visade sig innehålla ett kuvert. Jag öppnade det och läste.

    En tid var bokad. Jag hade ett tag funderat på att göra en tatuering och uppenbarligen tyckte min man att tiden var inne för att låta detta ske. För mig är det en stor sak att låta mig bli tatuerad. Det är något som ska kännas helt rätt och som måste betyda något alldeles speciellt för mig.

    “Fina dagen”. Så stod det i julklappen från min man. Det var dessa två ord som var tänkta att pryda min kropp. Anledningen till denna korta mening heter Katinka. Hon var min vän. Helt oväntat och plötsligt dog hon. Det var så ofattbart att någon, utan förvarning, i min ålder, kunde försvinna. I det sista meddelandet som hon skrev till mig önskade hon mig fina dagen.

    Nu kommer jag till kärnan i denna berättelse. När man öppnar en gåva från någon annan vill man ju såklart vara tacksam och visa detta. Jag ville verkligen göra just denna tatuering, men det var tidpunkten som fick mig att tveka. Utan att riktigt hinna tänka över vad jag skulle säga, tackade jag för presentkortet på tatueringsstudion, men sa samtidigt att jag inte riktigt var så övertygad om att den dagen hunnit infinna sig ännu. Jag förklarade att jag gärna ville att de väntade uppehållstillstånden först skulle uppenbara sig, därefter skulle jag vara redo. Innan jag hade hunnit avsluta meningen mötte jag min tomteklädda dotters ögon. Då ville jag bita mig själv i tungan för jag såg vad hon tänkte.

    “Men mamma, du har ju oss, din familj.” Hennes ord innehöll såklart ingen nyhet för mig. Men för mig var de väldigt viktiga att få höra.

    Dagen med den inbokade tiden kom och jag var redo. På min vänstra handled står det nu fina dagen intatuerat. Precis som min tanke var från början, så påminner orden mig om att livet inte är för evigt. Att det är läge att leva det just nu. Att inte ta allt för givet. Att vara tacksam.

    Orden har fått ännu en betydelse. Min dotters ord får mig att inte känna skuld. Tack vare hennes blick och det hon sa till mig den morgonen ger jag mig själv tillåtelse att vara lycklig och känna glädje och det trots att jag vet att många inte är så lyckligt lottade som jag.

    Kjells plötsliga bortgång känns ofattbar. Overkligt. Både Katinkas och hans liv tog slut så abrupt. De finns inte längre här fysiskt hos oss, men minnena bär vi med oss. Helt säkert är att min tatuering kommer att påminna mig om Kjell – mästaren på att se det fina i livet.

    Nu vill mina vänner och jag tacka dig för att du har tagit del av våra röster. Vi önskar att du ska läsa vår bok; Salaam Sverige – människoöden i vår tid, och hjälpa oss med att sprida dessa öden vidare till de som behöver höra. Om du kommer att sakna oss är du välkommen in till vår Facebooksida Salaam Sverige!

    Fina dagen till dig!

    Av: Malin Fahlborg