"Politiker uttalar sig men fortsätter utvisa människor – så för många är det fortsatt ovisshet..."

Blogg

Salaam!

Denna vecka är det egentligen min vän Hamids tur att skriva blogginlägg. Han kan inte göra det eftersom han tänker på annat.  I onsdags reste han till Stockholm. Han besökte den afghanska ambassaden för att hämta sina resehandlingar då han nu har fått sitt tredje avslag. Att få sitt tredje avslag betyder inte att man lever som ”svart” eller papperslös. Man har möjlighet att försöka hindra utvisningen. Om man, som Hamid, omfattas av det nya lagförslaget angående gymnasiestudier, är det ju all idé att stanna kvar i Sverige och hoppas på att den nya lagen ska göra att den långa väntan är över. Att livet kan börja. Men fast politiker uttalar sig och menar att vissa bör få en ny möjlighet, så fortsätter man ändå att utvisa även dessa människor. Det är ju ingen lag ännu. Så, bara fortsatt ovisshet…

Det är alltså två parallella spår kan man säga. Ett spår är avslaget och man måste samarbeta för att kunna bli utvisad. Det är därför Hamid besökte vår huvudstad. Det andra spåret försöker hindra utvisningen och det kan man bland annat göra för att försöka ”vinna” tid. Kanske vill man vara kvar i Sverige då, förhoppningsvis, den nya lagen går igenom den 1 juli.

    Det kan bli så att man kan bli helt utan ersättning och man har då alltså inga pengar alls. Då finns det en organisation som heter Stöttepelaren som vill hjälpa till. Denna ideella organisation har till uppgift att ta emot pengar för att sedan kunna hjälpa just ensamkommande barn och ungdomar som är bosatta i Sverige, och som inte får några andra bidrag.

    Malin Fahlborg har prisats. (Foto: Privat)

    I Kristianstad är Stöttepelaren på väg att bildas. Min vän Malin fick ta emot ett stipendium från Erikshjälpen till denna organisation i lördags. Genom stipendiet, och genom att människor skänker pengar, kan man hjälpa ensamkommande med en del inköp som till mat, kläder och medicin. Om du är intresserad av att veta mer eller vill bidra med en peng, då kan du läsa mer här. 

    Vänner är ju till för att hjälpa varandra, så nu skriver jag alltså istället för Hamid. Jag ska berätta om min allra första tid i Sverige.

    Äntligen Sverige

    Vi hoppade av bussen på Malmö Central. Det var jättekallt och blåsig. Det var höst i Sverige. Där träffade jag en svensk man och en persisk kvinna. De informerade oss om hur och vad vi skulle göra. Först frågade de vad jag heter, varifrån jag kommer och hur gammal jag är. Jag, och alla andra, presenterade sig en i taget. Sedan fick vi som var under 18 år gå till ett tält och de som var äldre fick gå till ett annat.

    Vi väntade en natt i detta tält och dagen efter placerades vi i ett boende. Detta boende var egentligen en basketbollhall i Rosengård.  Golvet var fullt av madrasser och det stod ett nummer på varje madrass.

    Vi var 104 ungdomar som bodde där tillsammans. Vid lunchtid fick vi alla bilda en lång kö. Personalen delade ut mat och frukt till oss alla. Då vi fått vår mat skulle vi markera detta på ett papper där våra namn stod. Om vi ville äta mer då fick vi vänta tills alla hade fått mat. Efter att alla hade fått mat, kunde de som fortfarande inte var riktigt mätta och nöjda, dela på det som fanns kvar.

    Boendet var okej för ett tag. Vi fick lära känna nya vänner. På dagarna spelade vi spel, lyssnade på musik och dansade, vi spelade bordsfotboll och pingis.

    Några dagar senare blev alla trötta på boendet. När någon av oss fick flytta blev vi alla ledsna. Varje dag fick, i snitt, tre personer lämna boendet och placerades då på olika platser i Sverige. Varje dag gick vi till personalen och kollade om vårt namn stod på tavlan. Vi undrade: ”När ska jag flytta? Var kommer jag bo? Hur länge till ska jag vänta?” Personalen fick såna frågor av oss varenda dag.

    På boendet hade vi ingen wi-fi. Vi hade inte heller tillräckligt med pengar för att kunna köpa surf till mobilerna. En av oss löste detta problemet. Han hittade ett olåst wi-fi. På kvällarna gick vi till Centralen. Där ligger ett hotell och detta hade wi-fi. Det var fruktansvärd kallt, men det var värt att gå dit så att vi kunde använda gratis internet.

    Jag bodde 18 dagar på detta boende som kallades Herrgården. Tiden gick inte alls fort. Jag orkade inte vänta längre. Jag ville bara få flytta någonstans. Det var inte viktigt var jag skulle hamna. Jag kände inte något. Jag saknade familjen och speciellt min mamma. Fast det kändes skönt att inte vara på flykt längre.

    Efter 18 dagar fick jag äntligen flytta. Jag tog tåget från Malmö till Kristianstad. Vid tågstationen träffade jag två kvinnor som visade hotellet och restaurangen för mig. Jag fick ett rum på Kung Christian hotel och fick bo där i tio dagar. Sedan flyttade jag till Hotel Duxiana Kristianstad där jag också bodde tio dagar. Under de 20 dagarna fick vi jättegod frukost, fast lunch och kvällsmat var inte lika god. Vi fick äta i en restaurang på Sommaro tillsammans med många pensionärer. Då saknade jag Herrgårdens mat, personalen och pojkarna som jag hade bott med och lärt känna.

    Till slut fick jag flytta till Åhus och situationen blev bättre. Det kändes skönt att flytta till ett permanent boende. Nu visste jag var jag hade hamnat. Jag hade fått ett nytt ”hemma”.