Blogg

"Saknar ni era familjer?"


Frågorna är många och nyfikna när Ali Rezai, Nasir Kazimi och Malin Fahlborg, besöker klasserna på Fjälkestad skola.

På väg mot Malins gamla byskola, säger vännerna Ali och Nasir att de är lite oroliga för att barnen inte ska förstå deras svenska. Det visar sig vara en onödig oro. Efter sex månader i svensk skola gör sig de ensamkommande killarna förstådda utan problem. Barnen på Fjälkestad skola försäkrar att de förstår och ungdomarna känner sig både nöjda och stolta.

Med en rak ärlighet berättar Ali och Nasir om hur livet var i Afghanistan, hur deras hem låg i skottlinjen mellan soldater och talibaner.
 Barnen undrar om de någon gång varit nära att bli dödade.

– Ja, det är självklart, förklarar Nasir. Varje gång man gick hemifrån visste man inte om man skulle återvända. Det var en chansning.

Även andra faror fick killarna att lämna allt i hemlandet. Det var vanligt med kidnappningar av barn, förklarar Ali, och barnen i klassrummet ser häpna ut.

– Det fanns olika sorters kidnappningar, berättar Ali. Man tog barn för att sälja deras organ t.ex. deras njurar eller hjärta, varpå barnen i klassrummet skruvar på sig och tittar lite förskräckt på varandra.

– En annan kidnappning, fortsätter Ali, var att ta barnen för att sen ringa föräldrarna och kräva pengar i utbyte mot barnen. Många barn blev också tillfångatagna för att tvingas att bli barnsoldater.

Med tanke på skolbarnens ålder väljer ungdomarna att inte gå vidare in på dansande pojkar, ISIS, kuchi och andra orsaker till varför de tvingats att fly.

Läraren Björn Billsten, undrar hur läget ser ut nu i Afghanistan och killarna berättar att alla bekymmer finns kvar, att läget dessutom har försämrats och att det inte ses med blida ögon att man valt att lämna landet för att ta sig till Europa.

– Läget för oss som tillhör folkgruppen hazarer var redan innan illa. Om vi skickas tillbaka kommer läget att vara ännu värre, förklarar Nasir och Ali, som fruktar för sina liv.
 
Åhörarna får veta att det finns många skillnader mellan afghansk- och svensk skola. I Afghanistan måste man lyckas bra på skriftliga prov för att kunna gå vidare till nästa årskurs. Barnen i klass 5 pustar ut och skämtar med lärarna Bengt Kjellgren och Stefan Persson, att det är tur att de går i en svensk skola, annars hade man riskerat att stanna kvar hos lärarna för all framtid.

Lärarna ler lite extra när ungdomarna berättar att i Afghanistan ser man framemot en speciell dag som kallas för ”lärarens dag”.

– Då gör man fint i klassrummet med ballonger. Man lagar mat tillsammans och uppmärksammar sina lärare genom att ge dem presenter, berättar de.

– Detta låter som en fantastisk tradition, som vi borde anamma även här i Sverige, skämtar Malin.

Nasir berättar om den 4 maj, den dagen som han senast såg sin mamma och pappa.

– Det är snart ett år och tio månader sedan, som pappa förklarade att jag var tvungen att lämna min familj och mitt land. Mamma pussade mig på min panna och sa med svag röst att jag skulle ta hand om mig. Trots att mamma svimmade, och jag ville ta hand om henne, sa pappa att jag måste snabba mig, att bussen snart skulle gå.

– Vad hade ni med er? undrar en flicka i klass 4, varpå killarna förklarar att det inte var mycket; några få klädesplagg och Nasir berättar att han dessutom hade fotografier på sina familjemedlemmar i bakfickan.

Däremot har inte hans föräldrar några foton, på sin äldsta son, kvar längre.

– När som helst kan talibanerna knacka på din dörr och kräva att få komma in och ta för sig av det som de vill ha. Om de ser ett foto på mig, kommer de undra var mina föräldrars son är och vilja söka upp mig. Av den anledningen har min mamma rivit sönder fotografierna av mig, konstaterar Nasir och ser sorgsen ut.

Det var vid gränsen mellan Iran och Turkiet som killarna Ali och Nasir träffades och har sedan dess hållit ihop.

– Det är viktigt att ha någon i sin närhet som befinner sig i samma situation och som kan stötta när det är som svårast, berättar de.

Vid gränsen mot Turkiet, blev resesällskapet beskjutna och fem av vännerna dog.

– Vid upprepade tillfällen gick vi till en förutbestämd plats för att kunna ta oss vidare in i Turkiet, men smugglarna sa att det inte var dags, att vi fick vänta ännu längre. Dessa nätter tillbringade killarna uppe i bergen. Regn, kyla och brist på mat gjorde att man inte kunde sova.

– Det var kallt, så vi hoppades på sömn efter det att solen kommit fram, men den värmde oss inte tillräckligt, förklarar Ali.

Vidare berättar Ali att de tog sig fram till fots, ungefär hälften av sträckan. Bilar, båt och tåg tog dem genom ett
flertal länder, när de inte tvingades att gå. Ali berättar att bilfärderna var livsfarliga.

– Vi var 13-14 personer i en och samma bil. Jag låg ibland upp till 10 timmar instängd där bak tillsammans med fyra andra, och syftar då på bagageutrymmet. Det fanns ingen luft. Vid något annat tillfälle tittade jag på hastighetsmätaren och såg att vi körde i över 200 km/h på livsfarliga vägar. Jag vågade inte titta på vägen. Smugglarna var, precis som vi, rädda för att bli tagna och då riskera att bli tillfångatagna eller skickade tillbaka, berättar Ali och visar filmklipp på hur dessa resor kunde se ut.

Båtfärden, i en liten och trång gummibåt mellan Turkiet och Grekland, var även denna med livet som insats.

– Det är inte bara smugglarna som vill tjäna pengar, genom att frakta människoliv, förklarar Malin och berättar att det finns de som säljer värdelösa flytvästar som inte alls håller någon flytande om man skulle råka hamna i havet, utan man sjunker snarare som en sten.

Lyckligtvis klarade killarna sig även över Medelhavet och vidare norrut genom Europa och hamnade slutligen i Sverige.

Den 8 november 2015 kom ungdomarna till ett Sverige som de hade hört skulle ge dem en trygg framtid.

– Vi visste att i Sverige finns det snälla människor, att vi skulle känna oss trygga och kunna, för första gången i våra liv, våga tänka hoppfullt om framtiden, berättar ungdomarna.

Då visste de inte att livet skulle sättas på paus, att de, fortfarande efter snart 16 månader i Sverige, inte vet om de får stanna eller inte.

– Jag försöker tänka positivt, men det är inte så lätt att sova eller studera när man inte vet. Saknaden efter familj och mardrömmar från Afghanistan gör sig ständigt påminda, berättar Ali för barnen i klassrummen.

– Det är viktigt att killarna ska få berätta sina historier, att vi ska få kännedom om hur läget ser ut i Afghanistan och få en förståelse för hur det är att leva utan sina familjer i ovetskap och i ständig rädsla beträffande framtiden, berättar Malin.

Efter att ha besökt de tre klasserna, årskurserna 3-5, äter besökarna skollunch tillsammans med skolbarnen. Trots att barnen fått möjlighet att lämna in frågor inför besöket och ställt frågor efter själva föredragen, kommer ytterligare en fråga från en pojke i klass 4, som skiljer sig rejält från alla övriga, oftast allvarsamma och tunga frågor:

– Nasir, hur många gånger har du klippt dig sedan du kom till Sverige? Frågan känns befriande och, en något långhårig Nasir, och övriga runt omkring, brister ut i ett gapskratt.

/Malin Fahlborg, Nasir Ahmad, Ali Rezai