"Nu är han, min vän, tusentals kilometer bort ifrån mig och jag saknar honom. Jag tänker på honom, jag tänker på dig. Lycka till Nasir jan!"

Blogg

I skolan i Afghanistan kunde klasskamraten blivit Nasirs värsta konkurrent. Så blev det inte. Istället blev Nasir och Elias de bästa vänner som man kan tänka sig.

Det var år 2009 som Nasir började på Noor-e-Ghazna skolan som är en privatskola. Det var här som han träffade vännen Elias. Vännen är kvar i Afghanistan och studerar till läkare på universitetet i Kabul.

Under en period, efter att Nasir hade flytt, tappade klasskamraterna kontakten med varandra. Jag minns Nasirs glädje den dag då de återfann varandra. Nu kan Elias och Nasir prata om gamla minnen, samt påminna varandra om lustiga upptåg som fallit i glömska.

    Det var Elias som återuppväckte minnet med cykelsadelskyddet. Vännerna hade tramsat och skojat med varandra denna dag, som så många gånger förr. Detta resulterade i att Nasir satte ett cykelsadelskydd på sitt huvud. Dessvärre glömde han bort detta. Så, du förstår säkert själv vilket hjärtligt skratt detta utlöste, då det hade blivit dags för Nasir att tala och han gjorde en minnesvärd entré inför skolans samtliga elever.

    Nasir var något generad, men har varit vänlig och översatt ett meddelande som Elias har skickat till honom. Det är kärleksfulla ord om de minnen som de delar, men även en sorg om att inte få möjlighet att kunna skapa fler minnen tillsammans i framtiden. Kommande del är alltså Elias ord skrivna till Nasir. Detta innebär att han syftar på Nasir och jag på Elias.

    För några år sedan träffade jag en kille för första gången. En kille som var lika gammal som jag. Han var en elev som kom från en annan skola och som nu hade hamnat på vår. Han var en duglig och modig person, som visade sin duglighet på sin allra första skoldag på en skola som var alldeles ny för honom. Denna första dag inledde han skolans morgonprogram genom att recitera den heliga Koranen. Alla elever sa då till varandra: ”Wow!  Vilken modig kille! Tänk att han redan första dagen visade sig så förtjänt.” Många av mina vänner och andra elever sa till mig: “Elias jan! Från och med nu har du en rival i kulturprogrammen.” Även jag blev förvånad. Jag tänkte att det skulle bli svårt för mig.

    När morgonprogrammet var avslutat insåg jag att den nya modiga killen skulle bli en av mina klasskamrater. Trots att jag var rädd och förstod att min position i skolan nu var hotad, kände jag någon form av kärlek till honom. Jag gick därför fram och frågade honom: “Vad hade du för position i din gamla klass?” Svaret jag fick var att den nya klasskamraten hade legat på en sjätte plats där klassen hade bestått av 56 elever. Jag presenterade mig därefter för honom och sedan började lektionen.

    Ju mer vi blev bekanta, desto mer skulle vår vänskap växa. Dagar, veckor och månader passerade. Varje dag, mer än dagen innan, blev vår vänskap allt starkare och starkare.
    Vi båda deltog aktivt i kulturella evenemang på skolan. På samtliga kulturella evenemang var det vi två som jämt inledde programmen i skolan. Det bästa programmet som vi inledde tillsammans, var öppnandet av den tredje delen av Noor-e-Ghazna skolan i Tohid Abad. Den dagen kommer jag alltid att minnas, hur aktiva och lyckliga programledare vi var!
    En morgon träffade jag som vanligt min vän. Men det var ingen vanlig dag. Han sa till mig:
    “Elias, jag måste gå.”

    När jag hörde detta blev jag riktigt ledsen och det gjorde ont. Vi skildes åt, men senare samma dag fick jag en kram. Detta ögonblick kommer jag aldrig att glömma. Det var sista gången vi kramade varandra.
    Nästa dag hörde han av sig och sa: ”Jag är redo att resa ganska snart” och så avslutade han med ”Lala jan hejdå!” Jag kunde inte tala. Det enda jag sa till honom var: “Gud är med dig.” Dagen därefter berättade hans bror att min vän hade gett sig av.
    Nu är han, min vän, tusentals kilometer bort ifrån mig och jag saknar honom. Jag tänker på honom, jag tänker på dig. Lycka till Nasir jan!

     

    • Du fick alltså här ta del av Elias och Nasirs avsked som skedde i Afghanistan år 2015.

    Apropå avsked så vill Nasir och jag dels säga tack till dig som tar del av våra röster och dels
    vill vi passa på att önska dig en skön sommar. Tanken är att vi pausar bloggen i juli månad,
    då bloggansvarig på Kristianstadsbladet har semester. Antagligen är vi tillbaka igen i
    augusti, men, du som läser, har nog fått en viss insikt i hur oförutsägbart livet ter sig för min
    vän, så man kan aldrig riktigt veta…