"Afghanistan: Jag har ingen familj kvar. Sverige: Jag har vänner. Jag har skola. Jag har mitt fotbollslag Tollarps IF. Jag har Betaniakyrkan."

Blogg

Jag heter Hossin Rezai. Kanske kommer ni ihåg mig? Jag har skrivit i den här bloggen, Salaam Sverige, förut och då berättade jag min historia; hur jag flydde, hur jag kom hit och vad jag har varit med om sedan dess. Jag är en av många ungdomar från Afghanistan som kom hit till Sverige med förhoppningen om att få sin asylansökan prövad på ett rättvist sätt och få en plats där man kan känna sig säker.

För ett litet tag sedan var jag på återvändandesamtal på Migrationsverket. Mitt tredje. Den här gången var det värre. Den här gången kände jag det som att de klädde av mig. Handläggaren tog mitt LMA-kort. Hon berättade att från och med nu kommer jag inte att kunna få sjukvård eller tandvård. Hon berättade att från och med nu måste jag anmäla mig på Migrationsverket en gång i veckan. Jag får inga pengar till boende och mat. (Fast det var ju i och för sig länge sedan jag fick det.) Jag måste själv se till att åka till Stockholm och fixa resehandlingar.

Så här vill de att jag ska tänka och säga: ”Ja, jag är kvar. Jag har inte gömt mig. Jag har inte avvikit till ett annat land. Jag är kvar. Jag samarbetar med er. Jag väntar bara på att ni ska skicka tillbaka mig. Jag väntar bara. Jag är nöjd med det. Jag vill gärna åka tillbaka.”

    De bad mig att svara på frågan om jag vill samarbeta och om jag vill åka tillbaka till Afghanistan. Genom att svara ja och göra som de säger visar jag i så fall att jag samarbetar. Vill? ”Det är samma sak som att säga att jag vill begå självmord”, svarade jag. Min vän som var med mig försökte få dem att förstå att ordet vill är ett svårt ord att använda när man inte önskar ljuga. Tänk dig en ung tjej i Afghanistan som, mot sin vilja, tvingas gifta sig med en äldre man. Under vigselceremonin får hon frågan om hon vill ha honom som sin man. Hon säger ja eftersom hon är rädd. Betyder det att hon vill? De som står runtomkring förväntar sig att hon svarar ja. Ett nej skulle inte vara ok. Men tycker vi att det är bra att hon säger ja? Är det ok? Och ska jag säga att jag vill återvända när jag vet att det skulle innebära att jag på grund av att jag flydde från talibanerna och på grund av min kristna tro varje dag skulle leva under dödshot?

    Handläggaren frågade mig också om jag hade något annat land som jag kunde resa till. Ursäkta, men vad tror man egentligen på Migrationsverket? Tror de att jag är på en frivillig semesterresa här? Tror de att jag hade något val när jag flydde talibanlägret och de var efter mig? Antagligen tror de det. De tror säker att jag har en familj som har skickat hit mig och som bara väntar på att själva få komma hit. Det kan hända att det är så för en del, men jag vet att det inte är anledningen till att jag kom hit.

    Jag trodde att svenska myndigheter skulle lyssna på min berättelse och tro på mig när jag berättade det som var sant. Tyvärr hade jag fel. Jag trodde att svenska myndigheter inte dömde förrän de hade satt sig in i personens ärende. Tyvärr hade jag fel. Jag trodde att Sverige var ett land där det var bra att säga sanningen. Tyvärr hade jag fel. Jag trodde att Sverige var ett land som respekterade de mänskliga rättigheterna. Tyvärr hade jag fel.

    Afghanistan: Jag har ingen familj kvar. Jag har inget hem att komma tillbaka till. Jag har inga släktingar som tar emot mig. Jag har inget arbete och kan inte försörja mig. Jag har inga kristna vänner som kan hjälpa till att gömma mig. Jag har inget där.

    Sverige: Jag har vänner. Jag har skola. Jag har mitt fotbollslag Tollarps IF. Jag har Betaniakyrkan i Tollarp där jag har hela min ”nya familj”.

    En del av min “nya familj” ser ni här – Ronja Marte, Elina Tauson, Alice Tengblad, Terese Frilund, jag Hossin och Josuf Tengblad.

    ”Vill du återvända?” Jag svarade att jag ska tänka på det. Nästa gång kommer de att ställa samma fråga: Vad ska jag svara då?