Ali i Kabul: "Om jag kvar här tror inte jag leva och har inte framtid."

Blogg

Salaam Afghanistan!    !سلام افغانستان

Det var inte så att det kom som en överraskning precis, men ändå. Jag hade, dagen innan, beställt tågbiljetter till Stockholm, samt förklarat för hans jurist att jag önskade att vi skulle överklaga även till Migrationsöverdomstolen. Vi, Ali och jag, var inte beredda att ge upp hoppet. Inte ännu iallafall. Jag ville åtminstone hinna träffa min vän, som hamnat i Märstas förvar. Så blev det inte.

 

    Utan förvarning, under pågående öppna ärenden, skickades Ali, via Turkiet, vidare till Afghanistan. Han landade i Kabul den 9 januari. Det är detta som kallas smygdeportation. Min vän förklarade sin situation för gränspoliserna på förvaret, att han hade rätt att överklaga, att detta är fel och orättvist. Migrationsverket skriver till Alis jurist: “Överklagan är inkommen i rätt tid och har blivit rättidsprövad av beslutsfattarna. Vi anser att överlämna överklagandet till domstol nu på fredag.” (Syftar på fredagen den 18 januari.)  Jag tänker på de gånger som vi har träffat Heléne Fritzon. Hur nöjd och stolt hon uttryckt sig vara över vårt svenska rättssystem. Jag delar inte hennes entusiasm.

    Jag informerar mina medkämpar i rörelsen Vi står inte ut. Reaktionerna är starka och många. Det tycks vara så att flertalet lever i tron om att inga utvisningar sker så länge man är i process. Uppenbarligen finns ingen sådan garanti. Tillsammans i denna rörelse, besitter vi en ovärderlig kompetens. Min erfarenhet är att det finns skrämmande många människor i denna upp-& nervända värld, som tyvärr inte har de kunskaper som borde vara självklara. Då är denna grupp guld värd! På vår rörelses chatt får vi stöd och hjälp. I nuläget har vi fått 182 kommentarer på mitt inlägg. Dessa uttrycker frustration, idéer och framför allt kommentarer som ger svar på de frågor som vi har.

    Ali med flyktingministern i Afghanistan.

    Vian Delsoz, en bekant, har precis varit på plats i Afghanistan, för att följa upp och stötta även efter att utvisningar har skett. Vid detta tillfälle har flyktingministern Mr. Alimi Balkhi besökts. Han säger att deportationen är olaglig, om ärendet inte är avslutat. Om det är så kan Ali skickas tillbaka, meddelar han.

    Vi är många som är upprörda över att detta tillåts ske, däribland Ali. Han skrev till mig: “Denna polis sa jag kan överklaga att jag fick ingen beslut.” Som jag uppfattar det, så har man nog inte brutit mot några svenska lagar, “bara” de etiska och humana. Oavsett vad som verkligen gäller, enligt svenska och afghanska regler, så befinner sig nu min vän sig i Kabul, tillsammans med kanske minst 4 miljoner andra människor. Onekligen är det en stor kontrast, på många vis, i jämförelse med byn som han tidigare bodde i med sina cirka 400 invånare.

    Ali skriver långa meddelanden till mig på messenger. Han beskriver sin situation i Kabul. Rädslan är den som han ständigt återkommer till. “Jag går inte ut så mycket för att jag mycket rädd för taliban. När jag gå ut så mycket rädd för att när och var ska bomba och rädd för de som tagit min bror, att ska ta mig också.” Ali berättar att han undviker platser där det finns mycket folk, då han vet att självmordsbombare vill göra så stor skada som möjligt.

    Vian och Ali fick kontakt och träffades för några dagar sedan. Ali vill tacka henne för att hon har kommit till Afghanistan, att hon sett med egna ögon. “Vian var här hon vet allt och vet att här inte säkerhet.” Han jämför sitt nuvarande liv med sitt liv i trygga Balsby och det är tydligt att han saknar det livet som han levde där och då. Hans ord, då han beskriver sin svenska familj, omges av röda hjärtan. “De är så mycket snäll och hjälpat mig kände mig säkert.” Emojisarna byts ut till krossade hjärtan och ledsna ansikten då han skriver: “Om jag kvar här tror inte jag leva och har inte framtid.”

    När det gäller boende, så har Ali under hela sin tid i Sverige, bott tillsammans med en kille som heter Haidar. De bodde först på samma HVB-hem och hamnade sen båda på ett vuxenboende. Då Haidar hörde av sig till mig, för att be mig ordna ett annat boende, var det viktigt för honom att även Ali skulle få det bra. Detta gjorde att de båda fortsatte att bo tillsamman i den svenska familjen som Ali, med kärlek, nämner då han nu skriver till mig på messenger.

    Ali i Haidars familjs hem.

    Sorgligt, men ändå fint, är det att Ali nu är hos Haidars mamma och syskon i Kabul. Afghanistan är ett nytt land för Ali, då hans familj tvingades fly till Pakistan då han var väldigt liten. Det är så bedrövligt att Ali är där, och inte här. Att han då, i denna besvärliga situation, kan få komma till ett hem med vänliga människor, känns ändå betydligt trösterikt.