"En dag omvandlades allt till minnen. Mitt nya liv började och mitt gamla liv blev som en svartvit film."

Blogg

Jag satt på bussen näst längst bak. Jag lutade huvudet mot fönstret samtidigt som jag tog på mig mina hörlurar. Från högtalarna kunde jag höra min persiska favoritmusik; “Det är inte värt längre att springa efter gaseller.” Musiken gjorde att jag försvann bort i mina tankar och plötsligt kände jag hur allt förändrades och jag tänkte; Vem är jag? Var är jag?

Tidigare hade jag också riktigt bra dagar i mitt liv. Det kom många gäster hem till oss. Jag hade flera vänner som jag kunde prata med om vad som helst. Som jag litade på av hela mitt hjärta. Jag hade ett liv fullt av kärlek. Men vad hände med mitt liv?

Jag minns att jag och mina bröder ibland gömde våra gästers bilnycklar, skor eller något annat som gjorde att de inte kunde åka ifrån oss utan dem. Vi gjorde det för att vi älskade dem och ville att de skulle stanna kvar lite längre. Ibland visste gästen var vi gömt deras sak, men låtsades liksom att de inte visste. Då sa vår mamma: “Se hur mycket barnen älskar dig, så stanna en stund till.” Detta fungerade faktiskt och vi blev mycket glada. Men nu, om jag hade gömt mina gästers skor hade de hellre gått barfota från mitt hem, än stannat kvar.

    Egentligen vet jag inte riktigt när det hände eller hur allting förändrades helt plötsligt. En dag vaknade jag upp och såg inte längre skåpet som min mamma brukade lägga min skoluniform på. Rummet var målat med en annan färg. Denna dag åt jag frukost ensam. Allt var nytt för mig. Personerna runt omkring mig var okända. Det fanns ingen som jag kände. Där och då omvandlades allt till minnen. Mitt nya liv började och mitt gamla liv blev som en svartvit film.

    I mitt huvud vet jag att jag har haft goda dagar och det bästa man kan tänka sig av livet. Men ändå, nu känns det som om att det som hände förr inte hänt på riktigt, utan är bara en gammal film som spelas upp i mitt inre. En film som återberättar min barndom, men jag är inte längre en del av den. Precis så. En gammal svartvit film i mitt sinne, där jag mestadels upplever det som om att det inte var så mitt liv var i verkligheten. För om mitt liv skulle vara så som det är nu, då har jag inte längre haft några föräldrar eller syskon. Inte heller då, från början.

    När jag pratar med mina föräldrar i mobilen förstår jag att jag är Nasir, deras son. Jag pratar med min systerdotter och hon säger till mig; “Nasir, vill du köpa en lång kjol till mig, en sån som snurrar så fint när man dansar?” Jag svarar henne att hon ska få precis en sån kjol och dessutom skor som gör att hon kommer att kunna flyga fram och det är då, i dessa stunder, som jag kommer in i mig själv. Jag blir mig själv, den människan som jag var tidigare.

    På det viset kan jag bara känna när jag pratar med min familj. Annars känner jag mig vilsen. Jag tappade bort mitt liv. Jag kan varken hitta ingången eller utgången till det.

    Vem är jag? Var är jag?