Hamid Akbari: "Jag blir rädd när jag tänker på att skickas till ett helt främmande och väldigt farligt land"

Blogg

Hej, hoppas allt är bra med er!

Jag ska berätta om vad jag nu senast har varit med om. För två veckor sedan fick jag mitt tredje avslag och jag blev därefter kallad till migrationsverket för återvändarsamtal. Min före detta god man följde med mig till migrationsverket. Hon hjälper mig fortfarande.

Under detta samtal pratade vi om vilka möjligheter man har för att kunna återvända till Afghanistan. Jag fick information om hur jag kan ansöka om återetableringsstöd och tillfällig bostad de första dagarna i Afghanistan. Sedan måste jag själv ordna någonstans att bo. Som ni redan vet så är min pappa död och resten av min familj lever ju i Iran, sedan lång tid tillbaka, så jag kommer inte kunna återförenas med dem i Afghanistan. Till Iran kan jag inte bli skickad, då jag inte är medborgare där.

    På återvändarsamtalet fick jag också veta att om jag inte samarbetar så kommer mitt ärende lämnas över till polisen. Polisen kommer därefter leta efter mig och jag riskerar att bli satt i förvar fram till utvisning. Dessutom kommer jag, i så fall, inte få ta del av de bidrag som utlovas och får återreseförbud.

    Jag berättade att jag kommer samarbeta med migrationsverket och det bestämdes att jag måste åka till afghanska ambassaden i Stockholm för att hämta ut en tillfällig resehandling. Med den kan man resa en gång till Afghanistan. Genast blev jag nervös. Stockholm är Sveriges huvudstad och jag förstår att det är en stor stad. Det kändes svårt och läskigt att hitta i en storstad.

    Migrationsverket bokade mina tågbiljetter, resten förväntades jag klara av själv. Som tur var så hjälpte min kära vän Malin mig. Hon bestämde med John att han skulle möta mig på tågstationen och guida mig så att jag skulle hitta ambassaden på Lidingö. John har jag träffat förut, så det kändes tryggt och bra. Han var tolk på dari under den tid då jag var på Slussen. Han har även tolkat vid ett par tillfällen på boendet Granvillan där jag bodde tidigare. Nu visste jag att jag inte skulle komma vilse med John vid min sida.

    I onsdags morse åkte jag buss redan klockan 05:30 från Åhus till Kristianstad, och därefter vidare med tåg till Stockholm. Jag kom till Stockholm vid 11:00 och där fick jag vänta några minuter innan John kom. Vi åkte tunnelbana tillsammans och så vidare med buss innan vi var framme vid ambassaden.

    På ambassaden stod mycket folk i kö och väntade. En timme väntade jag innan det blev min tur. Väl framme visade jag ett papper som jag fått med mig från migrationsverket. Där stod mitt namn och att jag tänker samarbeta angående mitt återvändande. Därefter fick jag be personalen på ambassaden om att få mina resehandlingar. Då var jag nervös eftersom jag inte har några bevis på att jag är afghan. Jag är född i Afghanistan men kan inte bevisa det. Jag är van vid att bli ifrågasatt och blev nu förvånad att de inte frågade mig ens om jag hade pass eller någonting annat. Nu plötsligt räckte det att berätta att jag är född i Afghanistan. Punkt slut.

    Efter jag fått de här resehandlingarna, åkte vi tillbaka till Stockholms Centrum. Jag hade inte ätit någonting och jag var jättehungrig. John berättade att han kände till en pizzeria med goda pizzor. Vi gick dit och beställde en pizza bara för mig, eftersom John redan hade ätit innan han kom. En kycklingpizza med små, små bitar av kycklingkött kostade 105 kronor. Vad synd om befolkningen i Stockholm, tänkte jag, för att de får betala så mycket. Det är orättvist att de får mindre mat för sina pengar. Det känns bättre att bo i Skåne än i Stockholm, för här är det billigare och vi har ännu bättre väder. Jag vet att jag var bara en kort stund i Stockholm och jag känner såklart inte till allt. Jag hörde bara talas om att där är rätt dyrt.

    Så kom jag åter till Centralstationen i Stockholm och John visade mig vilket spår mitt tåg skulle avgå ifrån. Så blev jag ensam och hade två timmar kvar och skulle egentligen vilja se mig om i staden. Men jag var orolig att jag inte skulle hitta tillbaka, gå vilse och missa mitt tåg. Jag satte mig därför på bänken vid Centralen för att vänta på tåget. Efter två timmar kom tåget.

    Plötsligt kom jag ihåg en annan resa, då jag åkte till Helsingborg för att spela fotbollscup tillsammans med vänner. Den gången gick strömmen på tåget så det stannade. Efter två timmars väntan ringde de efter bussar som skulle komma och hämta oss. Det blev mycket försenat och jag förstod att vi skulle missa matcher.

    En av kompisarna ringde sin vän som kom och hämtade oss med bil. När vi väl var framme i Helsingborg, hoppade vi ur bilen och sprang fort till idrottshallen. Där förstod jag att alla matcher börjat senare på grund av Skånetrafiken. Då missade vi alltså inte någon match och jag var glad att alla fotbollsspelare hade kommit försent. Efter en kort stund, när alla kommit på plats, startades cupen.

    (Foto: Privat)

    Vi hade duktiga spelare. Vi förlorade bara de två första matcherna och de andra vann vi. Vi gick vidare och hamnade slutligen i finalen där vi förlorade med 7-2. Vi kom på andra plats och fick då 1000 kronor. Vi var nöjda med att vinna andra pris. Det hade varit en jättekul dag, men det försenade tåget är inget roligt minne. Det var inte alls kul.

    Det var därför som jag var orolig att samma sak skulle hända igen, nu när jag skulle åka hem från Stockholm. Denna gång gick allt dock bra och jag kom hem som jag skulle. Det hade bestämts att jag dagen därpå skulle till migrationsverket igen, för att lämna in mina resehandlingar till dem, så det gjorde jag.

    Nu hoppas jag att det nya lagförslaget ska bli lag, så att det förhoppningsvis ska rädda mig. Jag blir rädd när jag tänker på att skickas till ett helt främmande och väldigt farligt land. Där känner jag ingen och har svårt att förstå hur jag ska lyckas överleva där.