Hematullah: "Min bror är inte längre samma person, som innan beskedet om avslag. Hopplösheten har kommit över honom."

Blogg

Hemat, eller Hematullah som han egentligen heter, är den av mina vänner som verkligen fick vänta. Andra vänner hann få uppehållstillstånd eller avslag innan Hemat ens kom på sin första riktiga intervju. Då tyckte vi att väntan var plågsam och tärande, men nu i efterhand, tror jag att den var hans räddning.

När alla var nya i Sverige var vi så hoppfulla. På Slussen här i Kristianstad pratade vi om framtiden som om att alla skulle få stanna. Jag tror ingen kunde ana då, vad som skulle hända sen.

Hemats första dag på Slussen. (Ser ni Nasir i bakgrunden?)

    Med tiden förstod vi och vi lärde oss. När det, till slut, blev dags för Hemats intervjuer, då var han förberedd. En hel vägg på hans rum på Aspvillan, HVB-hemmet, var täckt av utskrivna papper, som hjälpte honom att få kontroll över sin situation. Vi kontrollerade noga hans intervjumaterial. Han var nu så pass duktig på svenska, så det gick att göra allt begripligt. Detta var en förutsättning för att vi skulle kunde reagera på det som blivit tvetydigt, missuppfattat och fel.

    Det gick bra – Hemat fick sitt rättmätiga uppehållstillstånd! Hans bror, med precis samma bakgrund, gick det inte lika bra för. I dagens blogginlägg, beskriver Hemat sin kärlek till sin bror Jamal. Hoppet om att de ska ges möjlighet till att fortsätta leva sina liv tillsammans, finns alltjämt kvar.

    Hej!
    Jag heter Hematullah och jag blir 18 år den 27 maj 2019. Jag läser teknik på Österänggymnasiet. Det var i Pakistan, på väg till frihet, som smugglarna skilde oss åt, mig och min bror, ifrån varandra. Jag var ensam i drygt två år i Sverige, innan migrationsverket förstod att även min bror var i Sverige, att vi just är bröder.

    Glädjen, som jag kände när jag fick veta att min bror var vid liv, var obeskrivlig. Jag blev jätteglad! Jag hoppades att Jamal skulle veta någonting om vår familj, att de lever, men nej, han visste inte heller någonting. Men iallafall jag har fått tillbaka min bror!

    Jamal sa att när han kom till Sverige skickade de honom till Norrland. Han sa att det var jobbigt att komma från vårt varma fina land till det kalla Sverige. Det var en stor skillnad. Som tur var, så stannade han inte kvar där. Det var meningen att vi skulle återse varandra.

    Jamal kämpade med studier. Han läste introduktionsprogram och lyckades få betyg som gjorde att han kunde läsa ekonomi på ett gymnasieprogram. Han kunde ha valt vilken gymnasieskola som helst, men han valde, och lyckades komma in, just i Malmö. Jag har bett jättemycket, och har då önskat att jag ska få tillbaka min familj. Och nu blev det så här fantastiskt! Jag tror att vår Gud ville att vi skulle bli tillsammans igen.

    Min bror fick bo i en lägenhet i Malmö, medan han väntade på sitt beslut från migrationsverket. Då träffade jag honom ofta. Vi tittade på fotbollsmatcher och filmer tillsammans. Vi spelade fotboll och vi åkte iväg och shoppade. Vi hade roligt och vi försökte gömma sorgen som vi delade, med tanke på att vi inte vet var resten av vår familj är.

    Det var en dag, när jag var i skolan, som Jamal ringde till mig. Han lät ledsen, men han kunde först inte säga någonting. Jag var orolig och undrade såklart varför han mådde dåligt. Gång på gång frågade jag vad som hade hänt. Till slut berättade han – han hade fått avslag. Direkt fick jag en klump i magen, men jag ville inte att min bror skulle behöva oroa sig för min skull. Han hade nog med sina egna bekymmer. Då började jag leka och låtsas att det inte fanns något att oroa sig för. Jag försökte att säga positiva saker till honom, som att allt kommer att lösa sig. Jamal, i sin tur, försökte då lura mig genom att påstå att han inte skulle tänka så mycket på det.

    Efter den dagen märker jag en stor skillnad på min bror. Han är inte längre samma person, som innan beskedet om avslag. Hopplösheten har kommit över honom och han har blivit rastlös. För mig går det inte heller så bra, för jag tänker alltid på min bror. Skolan går sämre. Det har blivit svårt att sova på natten och det är inte lätt att koncentrera sig på läxor som jag får av skolan.

    Efter ett tag fick jag uppehållstillstånd. Detta gjorde min bror glad, men inte mig. Jag vill inte separeras från min bror. Jag vill vara med honom, för han är den enda som jag har kvar av min familj. Att flera av mina vänner lämnar Sverige, gör mig ledsen. Detta, eftersom jag inte ens kan föreställa mig känslan, som jag kommer att känna, om jag inte får vara tillsammans med min bror.

    Dagen efter att Jamal fick sitt avslag, fick han veta att han var tvungen att åka tillbaka till Norrland. Eftersom vi vill vara tillsammans, ringde min bror sin handläggare på socialen och förklarade att han gärna ville bo nära mig. Till slut löste det sig genom att han fick en lägenhet i Hässleholm. I den staden känner han ingen, så där är det ensamt och ledsamt. I Malmö, däremot, har Jamal vänner, klasskamrater samt sina studier. Det är anledningar som gör att han därför spenderar mycket tid där istället. I Malmö är han nära sina vänner och det är där han känner trygghet. Dock är det är inte lätt att hitta någon lägenhet i denna storstad, vilket betyder att Jamal nu tvingas flytta runt och bor hos olika människor, ibland även hos personer som han inte ens känner.

    Under hela min uppväxt har jag alltid känt att min bror förtjänar det allra bästa. Till exempel, om jag hade en cykel, då önskade jag honom en bil. Nu är det jag som har fått det bästa, men inte han. Det är jag som har fått mina sista siffror och alla möjligheter. Inte han. Detta gör, att istället för att känna glädje, så känner jag bara skuld.

    Jamal har nyligen varit i domstolen uppe i Kiruna. Han väntar på sitt svar från den. Vi går båda runt och väntar. Vi lever i ovisshet inför framtiden. Vi hoppas.

    // Av: Hematullah