Hossin: "När jag kom hit fick jag veta att man får tro som man vill, men nu tror inte myndigheterna på att min kristna tro är äkta"

Blogg

På tisdagar träffar jag (Malin) Hossin på Österänggymnasiet. Vi dricker kaffe och delar en ”kakabulle.” (Chokladbollar innehåller ju kakao, så det är ju ett helt logiskt namn på detta bakverk!) Detta anser jag har blivit vår tradition, men Hossin tycker att vi ska övergå till lussekatter och pepparkakor, nu när vi närmar oss jul. Ja, efter tre år i Sverige har Hossin, såklart, anammat en hel del av våra svenska traditioner.

Fikastund med Hossin Rezai. (Foto: Malin Fahlborg)

I veckans blogginlägg ska du få ta del av vår väns lugna och självklara röst. Hossin har konverterat till den kristna tron. Hans text inleds med hårda ord. Jag vill att ni ska veta att dessa ord kommer från en människa som befinner sig i Afghanistan, men jag kan samtidigt inte blunda för att även en del av ungdomarna, i Sverige, inte accepterar att Hossin har valt att lämna den islamska tron.

    Med en påminnelse om att vi i Sverige har religionsfrihet, vilket vi är stolta över och värnar om, lämnar vi över ordet till vår vän Hossin.  / Malin

    —————————————————

    ”Om vi hittar dig så dödar vi dig!”
    Orden kom från en av mina så kallade vänner som bor i byn Zlumabat där jag växte upp. Den 23 april i år, på ettårsdagen av min dopdag valde jag att publicera en bild från mitt dop på sociala medier och efter det fick jag många kommentarer och hot. Min första reaktion var att bara ta bort alla dåliga meddelanden, men jag blev ledsen och arg också. Jag visste att det kunde bli farligt för mig att bli kristen, men den frid jag hade fått genom min tro var så stark att inga hot kunde få mig att ångra mitt beslut att bli döpt. ​​​

    Mitt dop, april 2017. Här tillsammans med pastorn Erica Bäck. Foto: Erica Tengblad

    Alla jag kände var muslimer

    Jag växte upp i en muslimsk familj. Hela min släkt, ja alla jag kände var muslimer. När jag var ungefär 9 år sa mina föräldrar till mig att jag också måste börja be fem gånger om dagen och gå till moskén för att lära mig från Koranen. Jag gjorde som de sa, men jag förstod ingenting. Allt var på arabiska och jag lärde mig att säga efter, utan att förstå vad jag sa. Många gånger slog imamen mig, för att jag läste fel. För mig var religionen inget levande, det var bara som en tyngd i mitt hjärta och ett krav.

    När jag var 14 år blev min pappa tillfångatagen och dödad av talibanerna och efter det började en svår tid för min mamma, min lillebror och mig. Jag var äldst och fick börja arbeta hos en granne för att vi skulle kunna ha råd med mat. En dag, på väg hem från arbetet på min grannes gård, kom några män emot mig. De tog mig tillfånga och jag förstod att det var talibaner. Jag blev förd till ett läger tillsammans med ca 15 andra pojkar i min ålder. I lägret slog de oss, och de försökte göra oss till krigare. Vi skulle kriga i islams namn och om vi inte gjorde som de sa skulle de döda oss.

    Flykten börjar
    Det var strider i området och efter ungefär en månad i fånglägret, kom striderna så nära att våra fångvaktare blev mycket nervösa. En natt lämnade de oss obevakade och jag bestämde mig för att försöka fly. En av de andra killarna bestämde sig för att försöka han också. Vi var rädda, men sprang det fortaste vi kunde och lyckades ta oss ända hem.

    Mamma blev glad över att se att jag levde, men samtidigt förstod hon att mitt beslut att fly gjorde att vi alla nu skulle vara eftersökta av talibanerna. Snabbt fick vi lämna över allt vi ägde till vår granne och han lovade att hjälpa oss till en smugglare som kunde ta oss över gränsen till Iran.

    Om jag skulle skriva om allt som hände under min resväg skulle det bli en hel bok och det går ju inte, men man kan väl säga att det värsta av allt var att jag miste min mamma och lillebror. Det var vid gränsen till Iran. En av smugglarna pekade på mig och sa att jag var stor nog att gå till fots. Jag skulle gå med andra män över bergen, medan mamma och Hassan skulle åka bil. Det gjorde så ont i mig, för min mamma och bror var allt jag hade kvar. Jag sa till smugglaren att jag inte ville skiljas från dem, men då siktade han sitt gevär mot mitt huvud och sa: ”Antingen går du eller så dör du!”

    Mitt trasiga hjärta lagades
    Väl framme i Grekland möttes jag av kristna människor som utan att känna mig gav mig mat och det jag behövde för att klara mig. I Afghanistan hade jag bara hört att människor i väst var onda, men nu förstod jag att det hade varit för att skrämma människor. Från Grekland tog jag mig till Sverige och mina första månader här bodde jag i Granvillan i Åhus. En av mina kompisars gode man tog med oss till Östermalmskyrkans läxhjälp en gång i veckan, och det var där jag började bli riktigt intresserad av den kristna tron. I mars 2016 flyttade vi till Körsbärsvillan i Tollarp och ganska snart började jag gå till våffelcafé i Betaniakyrkan. Inom mig hade jag, ända sedan jag kom till Grekland, samlat på mig en massa frågor om Jesus och kristen tro, men det var först under våren 2017 som jag kände att jag kunde så mycket svenska att jag vågade fråga. Jag fick en bibel på mitt språk och möjlighet att ställa de där frågorna som jag haft så länge. Första gången någon bad för mig kände jag att något hände inom mig. Jag blev varm och det kändes som att mitt trasiga hjärta lagades igen. Jag brukar tänka att det är som när en vissen blomma får vatten – plötsligt så kommer blomman till liv igen!

    Nu tror inte de svenska myndigheterna på mig
    Jag har precis fått mitt andra avslag och det känns förstås svårt. När vi kom hit fick vi veta allt om mänskliga rättigheter och att man får tro som man vill, men nu tror inte de svenska myndigheterna på att min tro är äkta. Migrationsverkets representant i Migrationsdomstolen ifrågasatte om jag verkligen hade tagit avstånd från islam eftersom jag inte hade gjort saker som t ex att bränna Koranen. Jag svarade lugnt att det inte var vad den kristna tron sa att vi ska göra. Vi ska inte kränka andra, utan istället visa respekt för andras tro. I domen står det att man inte tror att min tro är genuin. De menar att jag alltså inte skulle välja att leva ut min kristna tro i Afghanistan, och därför skulle det inte heller vara farligt för mig att komma dit.

    Till Migrationsverket skulle jag vilja säga: För mig är Jesus inte en teori som står i en bok, eller som ett par byxor som jag väljer att ha på mig eller inte. Han är själva livet i mitt hjärta och inget som jag kan gömma undan. Jag är fri att välja och jag har valt Jesus för resten av mitt liv!

    Här är jag tillsammans med mina vänner Fredrik Grönwall, Ronja Marte, Linnea Sandgren, Hossin Rezai (jag ;), Therese Frilund, Maria Arcini och Elina Tauson. Vi bor tillsammans i ett kollektiv i Tollarp. Foto: Fredrik Grönwall

    Av: Hossin Rezai