"I ett sekulariserat samhälle vill jag helst slippa bära slöja, men av respekt till nära väljer jag att dölja mitt hår. Detta gör mig faktiskt arg och ledsen! Kanske skall jag inte ska vara tyst längre?"

Blogg

Samtalet på Kulturkvarteret i måndags var gulligt, som en man i publiken uttryckte det. Jag är benägen att hålla med, då jag har förmånen att ta del av kvinnors erfarenheter och tankar beträffande detta laddade klädesplagg. Det är inte enkelt. Vem är jag att uttala mig, då jag inte lever i deras värld? Men, då de har kommit till min värld, till demokratiska och fria Sverige, borde inte allt vara frid och fröjd då? Om man har tagit sig från ett förtryckt land skulle jag önska att man faktiskt också känner sig fri här. Jag är inte så säker på att det blir så. Inte för alla. För vad är frihet? Är det att slippa slöjan? Att ha valmöjligheten att behålla den på? Frågan är vad som ligger bakom ditt val, om det ens egentligen är ditt…? 

En av mina kloka vänner var med och lyssnade på måndagens snackbarSlöja eller inte slöja

Det var tydligt att hon blev frustrerad av det som vi upplevde som ett ytligt och ganska naivt samtal om något som vi vet är väldigt allvarsamt för många. Hon anser inte att det alltid är så enkelt som det framstod när vi lyssnade på Iman och Shrouq. För att få en mer allsidig bild av det hela, hade det varit önskvärt att lyssna på någon som inte har en så gullig inställning till att beslöja sig. Den rösten tycker vi saknades i måndags, men den kommer här. Min väns erfarenheter och röst:

    “Kan ni förstå hur förvånad jag blev när samma kultur finns i Sverige som i det land jag har flytt ifrån? I mitt hemland lever kvinnor under väldigt strikta och kontrollerade former. En kvinna har inte rätt att bestämma hur hon ska se ut utanför hemmet. Hon är övervakad av en manlig moralpolis. Om hon skulle visa för mycket hår eller exponera andra kroppsdelar så skulle hon genast bli tillrättavisad av människor i hennes närhet, kända eller okända. Männens makt är stor och det är alltid vad de tycker är rätt som gäller.

    När jag kom till Sverige så trodde jag att jag hade lämnat detta bakom mig, men döm om min förvåning när jag upptäckte att dessa moralpoliser även finns i Sverige. Det blir ganska tydligt att det är de invandrade männen som blir de stora förlorarna i ett fritt land. De har svårt att acceptera att kvinnorna i Sverige är jämlika med dem. Detta skapar i sin tur ett angiverisystem som har till uppgift att hålla kvinnor i schack. För att en förändring skall kunna ske måste de kunna släppa gamla och förlegade värderingar. En kvinna är inte sämre eller mindre värd för att hon själv bestämmer över sitt liv. 

    Jag identifierar mig framförallt med mitt hemland. Det är ju den personen jag innerst inne är och den kommer aldrig att försvinna. Jag saknar mitt hemland och min familj otroligt mycket och skulle helst åka tillbaka och leva ett liv i fred och frihet. Nu är inte mitt hemland en säker plats, så att åka tillbaka kommer inte att hända än på länge. Där är situationen för kvinnor ansträngd så länge man inte följer normer och traditioner. När jag flydde tänkte jag mig ett liv som skulle vara totalt annorlunda. Mitt liv är visserligen annorlunda och bättre här i Sverige, men den totala känslan av frihet, som svenskar känner, är inte den känslan som jag har. Svenska tjejer kan också känna ett tvång för hur de ska vara, men skillnaden är ju att det är inte fråga om liv och död.

    Det här med att bära slöja eller täckande kläder, eller inte, är en svår fråga för mig. Jag vill ju på ett sätt följa min tradition och min religion, men slöjan och kläderna är inte min identitet. Många säger att slöjan kan man själv välja, men jag personligen känner en press från mitt hemland. Denna press kommer också från den muslimska klädkod som råder även här i Sverige. Många kvinnor hävdar att vi själva kan bestämma om vi vill bära slöja eller inte. Detta stämmer väl till en viss del. Så varför ska det vara ett problem för oss kvinnor? Pressen att bära slöja finns även om den inte är uttalad. Inom ens egna familj finns det ofta en uppfattning om att muslimska kvinnor ska dölja sitt hår. Om man inte gör det kan man få obehagliga blickar och man pratar bakom ryggen på personer som inte döljer sig.

    Själv känner jag att i ett sekulariserat samhälle vill jag helst slippa bära slöja, men av respekt till nära, väljer jag att dölja mitt hår. Detta gör mig faktiskt arg och ledsen! Kanske skall jag inte ska vara tyst längre? Men hur ska jag våga göra detta? Behöver jag vara rädd? Vad hade du gjort? Hade du vågat? Själv vet jag inte om jag kommer att klara det. Beslutet att få till stånd en förändring för mig, och andra kvinnor, är viktigt för att få en bättre värld för både kvinnor och män. Jag vill inte längre känna dömande blickar som äter upp mig!

    Jag vill med dessa ord få dig att förstå att detta inte är någon lätt fråga som kommer att lösas på en gång. Jag vill förändra mitt liv genom att leva helt fritt med mina egna val. Problemet är bara att jag inte vill svika någon som står mig nära genom att inte följa alla de traditionella regler som kvinnor anses följa. Mitt i allt detta känner jag mig ibland sviken, när andra inte kan eller vill förstå hur jag vill leva mitt liv. Jag har alltid följt och lyssnat på människor som jag bryr mig om, samt respekterat det samhälle som jag har vuxit upp i, för att på så sätt leva ett liv där ingen ska ta illa upp.

    Innan ville jag inte att någon annan skulle ha en dålig bild av mig bara på grund av hur jag ser ut eller hur jag beter mig. Nu bryr jag mig inte om vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag vet att jag är en bra person, både samhällsenligt och religionsmässigt. Andras tyckande skall inte få stå i vägen för mitt liv och mina val! Jag vill själv kunna påverka saker i mitt liv för att leva det liv som jag anser är bäst för mig själv. Jag kan inte leva mitt liv för eller genom alla andra, utan jag måste leva för mig själv för att kunna expandera och utvecklas som människa. Detta är något som jag anser att jag har rätt till. Jag vill inte vara fånge under andra människors dogmer. Jag har flytt till ett fritt land och då vill jag även få känna mig fri! Jag vill inte vara en fånge i ett fritt land.”