"I mitt hemland var vänner viktiga, men här i Sverige är de ännu mer betydelsefulla. Just nu betyder de allt."

Blogg

Salaam! Jag hade fina vänner i mitt hemland, men jag pratade nästan aldrig om mina problem med dem. Mina gamla vänner finns inte kvar längre i mitt liv, så att jag skulle kunna prata med dem om gamla minnen, om de dagarna när vi skrattade tillsammans, om de dagarna som man aldrig kan glömma, det går inte. Fast de finns kvar i mitt hjärta och deras plats är säker där.

Min bästa vän i Afghanistan hette Hamayon.

En av mina bästa kompisar hette Hamayon och vi älskade varandra väldig mycket. Vi köpte samma kläder. Alltid var vi tillsammans. Om vi inte träffades någon dag så kändes det liksom som om att vi hade tappat något. Vi bodde nära varandra och på kvällarna träffades vi. Då lekte vi med varandra. Vi spelade fotboll och en annan lek som kallas för tushlabord. Detta är en lek där man kastar kulor. Det går ut på att träffa de andra kulorna, för då får man kasta igen. Om man istället missar, så är det någon annans tur att kasta. Mammorna tyckte inte om att deras barn spelade tushlabord, för de ville inte att vi skulle komma hem med smutsiga kläder. Jag saknar mitt barnaliv oerhört mycket. Då var vi glada och hade inga bekymmer.

    Elias, här till vänster, blev min bästa vän i skolan. (Jag till höger.)

    Elias, till höger, en av de vänner som jag saknar. (Jag till vänster i hatt.)

    Elias, han var min bästa klasskompis. Jag fick börja lära känna honom redan under min första skoldag på den privatskola som jag tidigare har berättat om. Jag var ny i skolan och jag kände inte någon. På denna skola inleddes alltid morgnarna med att någon elev läste eller sjöng Koranen. Rektor frågade denna morgon: ”Vem vill börja programmet med att läsa eller sjunga Koranen idag?” Då räckte jag och Elias upp våra händer samtidigt. Jag fick göra det. Alla blev nyfikna på mig eftersom jag ville göra detta redan på min första skoldag. De tänkte nog att det var lite underligt att jag ville stå inför hundratals elever och sjunga Koranen inför dem alla. Det gick bra.

    Klockan hade hunnit bli 7:30 och den vanliga skolan startade. Vi började lektionen och jag fick då presentera mig för mina klasskamrater. På rasten kom Elias fram till mig och vi pratade en stund. Det fanns en viss konkurrens mellan oss. Vi båda var sedan med i en grupp på skolan, som ansvarade för att tala inför andra. Till en början var han nog rädd för att jag skulle vinna över honom och att jag skulle ta över hans position i gruppen. Men efter några månader blev vi bästa vänner. Ett par gånger var vi programledare tillsammans, vilket fungerade utmärkt.

    Jag kommer från ett samhälle där man inte kan förlita sig på staten, utan man löser alla sina problem med hjälp av familjen. Vännerna var också viktiga i mitt hemland, men här i Sverige har de blivit ännu mer betydelsefulla än vad de var då. Just nu betyder vännerna allt för mig. Jag är ju här i Sverige, ensam, utan min familj.

    Här är jag tillsammans med mina bästa vänner; Javad, Malin och Hamid.

    Malin och jag när vi är på en sittstrejk i Malmö.

    Mina nära och kära här i Sverige har jag lärt känna under ungefär två och ett halvt år. Jag har redan berättat för er om mina bästa vänner som är Hamid och Javad. Nu vill jag berätta om den finaste personen i mitt liv, Malin Fahlborg. Hon betyder mycket för mig och hon finns alltid där för mig.

    Första året i Sverige orkade jag inte längre. Jag hade väldigt mycket bekymmer och samtidigt saknade jag min familj oerhört mycket. Visst hade jag bra vänner, men de befann sig i samma hopplösa situation som jag. Då behövde jag någon som skulle kunna få mig att tänka positivare, så att jag skulle kunna bli starkare. Att jag skulle bli snällare mot mig själv, helt enkelt. Precis då lärde jag känna Malin. Hon visade mig den rätta vägen. Hon lärde mig att orka, även när livet inte alltid är så lätt. Hon kan inte göra så att mina svårigheter och sorgligheter försvinner, men hon kan hjälpa mig att jag bli starkare, så att jag inte ger upp utan istället fortsätter att kämpa.

    Vännerna från språkcaféet.

    Kortspelet tjuv och kung.

    Hamid & Javad som leker chokladleken, en ny lek som vi lärt oss här i Sverige.

    På tisdagar brukar jag gå på språkcafé i Åhus. Dit kommer trevliga människor som också har blivit mina vänner. Där spelar vi ett kortspel som vi spelade i Afghanistan som heter tjuv och kung. Den som vinner kortspelet blir kung och förloraren kallas för tjuv. På språkcaféet har man aldrig tråkigt.

    En bra vän är som ett bra paraply. Vännen kan inte stoppa regnen, men kan skydda dig så att du inte blir blöt.