"Jag vill lyfta fram föräldrarnas röster. Föräldrarna som är kvar. De som tvingades säga farväl till sina barn. De som saknar. Som längtar. Gråter."

Blogg

Salaaaaaaam!

I veckans blogginlägg vill jag lyfta fram röster som jag under en tid har velat att du ska få ta del av. Det är föräldrarnas röster. Föräldrarna som är kvar. De som tvingades säga farväl till sina barn. De som saknar. Som längtar. Gråter.

Det finns en alldeles speciell mamma i Afghanistan. En mamma som under lång tid inte kunde nå sin son här i Sverige. När de äntligen fick kontakt uppmanade hon sitt barn att använda hjälm när han cyklar. Denna vädjan påverkade mig mer än vad man skulle kunna tänka sig. För mig blev mamman verklig och fick mig att, i hjärtat, förstå en annans mammas oro.

    Denna alldeles speciella mamman skriver tacksamma ord till mig, om att vi båda är mammor så vi förstår varandra och känner på samma vis. Hon uttrycker sin varma kärlek till sin son, sin djupa sorg över den hon saknar samt förhoppningar om en ljusare framtid:

    “Jag har känt mig ledsen sedan den dagen min son åkte härifrån. Han betyder världen för mig. Han är verkligen sin mammas och pappas stolthet. Jag önskar att få träffa honom en gång till. Det är min enda önskan. Jag väntar med längtan till den dagen.”

    I Iran finns det ett föräldrapar som även de saknar sin son. En son som snart har varit här i Sverige i fyra år. De hörs ofta av och delger då varandra de olika sätt som de ser på saker och ting. Min vän och jag tokskrattar när vi pratar om de kulturkrockar som skulle kunna uppstå då vi tänker oss hans föräldrar här i Sverige, hur chockade de skulle kunna bli. “Tänk om jag skulle ta mina föräldrar till stranden i Åhus! Pappa kommer direkt säga; Kom, här stannar vi inte en stund! Vi syftar naturligtvis på de lättklädda kroppar som vi vet kommer att finnas där en varm sommardag. Speciellt kvinnornas. Min vän berättar att det inte alls var vanligt att se naken hud i Afghanistan. “I så fall på bröllop, då kunde kvinnorna bära kortärmade klänningar.” Vidare berättar han att filmer och program på tv:n censurerades. ”Till exempel så plockades strandscener bort från filmer. Det var endast i Kabul som man inte var lika strikt, där kunde man få se mer.”

    Föräldrarna är måna om att sonen har det bra. De litar på honom, att han fattar förståndiga beslut. “Det som är bäst för dig!” De kan även skoja om olikheterna som har uppstått eftersom de nu lever i två olika kulturer som skiljer sig åt till stor del. Min vän skojar när han säger till sina föräldrar att han numera har slutat att besöka moskén och att det nu istället är söndagsbesök i kyrkan som gäller. Föräldrarna har då bara skrattat och sagt att det är bra. “Jesus är en av profeterna, så inga problem.” Jag frågar om min vän vet ifall föräldrarna insett att han endast skämtat när han sagt så. Det tror han, men poängterar ännu en gång att föräldrarna vill att han ska leva det liv som han mår bäst av.

    Den alldeles speciella mamman i Afghanistan har precis blivit mormor till ett tvillingpar. Jag tänker att, trots att hon inte kan hålla om och krama sin äldsta son, så kan denna mamman finna tröst och glädje i annat i sitt liv. Nu finns där två nyfödda små liv som pockar på uppmärksamhet och som vill bemötas med kärlek. Två nya liv som min alldeles speciella vän och jag har fått namnge. Det känns fint.

    Den alldeles speciella mamman skriver till mig: “Jag hoppas att det en dag blir fred i vårt land så jag kan bjuda hit dig.” Den dagen ser jag framemot. Dagen då jag ska få krama om denna alldeles speciella mamman och hennes barnbarn som har fått namnen Esra och Elias!