"Jämfört med min skolgång i Iran är det bra i Sverige. Här är det jämställt och jag blir mött med respekt."

Blogg

Salaam Sverige!

Nasir skulle egentligen fått sitt beslut senast denna vecka, men det blev förlängt ytterligare. Så han koncentrerar sig på att skriva yttrande till förvaltningsrätten. Dessutom har han fått ta ut semester från hans jobb, för att hinna med alla skolarbeten som han har. Jo, så kan jag också berätta att det distrikt som Nasir är född i har talibanerna tagit över och många har blivit dödade. Dit vill migrationsverket skicka honom. Kort sagt har han fullt upp, så den här gången skriver jag.

    (Foto: Privat)

    Jag har berättat att jag går på Österänggymnasiet. Där läser jag på ett gymnasieprogram som heter språkintroduktion. Det är ett av fem introduktionsprogram som finns. Där läser jag svenska språket, men även geografi, matte, engelska, historia, samhällskunskap, religion och bild. När man är klar och når kunskapskraven i ämnet svenska som andraspråk för årskurs 6, går man vidare till individuellt alternativ som är ett annat introduktionsprogram. Det förkortas IMIND. Här läser man svenska språket och ska komma upp i nivå som gäller kunskapskraven för årskurs 9.

    För att kunna gå ett nationellt program måsta man vara godkänd i svenska, engelska och matte. Vill man gå ett yrkesprogram, som leder fram till ett yrke direkt, måste man vara godkänd i ytterligare fem andra ämnen. Ifall man hellre vill gå ett högskoleförberedande program, där man väljer att fortsätter studera, krävs det godkänt i nio ämnen samt godkänt i svenska, matte och engelska.

    Det var 2016 som jag började på Österäng. Min plan är att komma in och gå handelsprogrammet för att därefter börja jobba och tjäna egna pengar. I vår klass är vi 18 elever som är jättetrevliga mot mig och alla de andra. Vi umgås mycket med varandra som t.ex. går vi till skolans trädgård för att spela fotboll tillsammans. På fotot ser du mig tillsammans med min klasskamrat Mahdi Atai.

    Under mina två år på Österäng har jag lärt mig svenska fort, men ändå inte tillräckligt för att få komma vidare till IMIND. Det tycker jag är dumt. Det är stressigt för man får inte börja på gymnasiet efter att man har fyllt 20 år. Istället måste man då gå på Komvux. Det är skitjobbigt!

    Ibland blir jag trött på skolan och vill inte gå dit. Ibland känns det meningslöst, då jag inte vet om jag får stanna i Sverige. I vilket fall måste jag kämpa hårt och klara det på bästa sätt.

    Om jag jämför med min skolgång i Iran så är det ändå bra här i Sverige. Här är det jämställt. Det spelar ingen roll om man är flykting eller svensk. Jag blir bemött med respekt. Så var det inte alls i Iran.

    I Iran gick jag i skolan så länge som jag hade ett intyg på att jag var lagligt i landet. När jag senare blev papperslös fick jag inte gå kvar i skolan. Där fanns inget värde för afghaner och det var bara iranierna som fick gå vissa program och kunde få bra utbildning. Under mina fem år i skolan fick jag jämt höra dumma saker om afghaner. Jag hade ingen värdighet, utan var lågt rankad. Jag kunde inte och vågade inte säga något dumt tillbaka till någon iranier i skolan. Gjorde jag det så riskerade jag att bli sparkad från skolan. Här i Sverige är det annorlunda. Här kan jag säga vad jag tänker och tycker utan att vara rädd.

    I Iran hade vi en speciell skoluniform som vi var tvungna att ha på oss hela tiden. Vi elever var också tvungna att ha håret kortklippt. Om vi inte hade tillräckligt kort hår kom skolans rektor med en sax och klippte våra hår. En gång gjorde rektorn så med mitt hår eftersom jag hade glömt att klippa mig. Då skrattade alla åt mig. Ibland glömde jag att göra mina hemläxor och då slog läraren mig med en tjock kabel. Det gjorde jätteont. Jag fick vara med om det många gånger. I vår skola fick inte tjejer och killar gå i samma klass. Jag vet inte varför.

    Vi fick inte någon mat i skolan. Jag åt inget och var inte hungrig. Det är också skillnader. På Österäng slår ingen elever och vi får lagad lunch varje dag som andra elever på skolan har lagat. Maten på Österäng är god. Tacos är det som jag gillar mest utav de maträtter som jag inte hade ätit tidigare. I Sverige används inte alls lika mycket olja i matlagningen. I skolan är maten sällan stekt. Jag är van vid att vi använder mycket olja när vi lagar vår mat. Det behövs t.ex. då man ska göra bolani. Det är ett afghanskt tunt bröd som jag brukar fylla med en vegetarisk röra för att sedan steka/fritera. Dessa är min favoriträtt.

    När jag bodde på ett tillfälligt boende i Malmö, då fick vi afghansk mat. Nu är det jag och vännerna som får stå för den afghanska matlagningen. Tillsammans gör vi bland annat palau som är Afghanistans nationalrätt. Människor lagar rätten på olika sätt och har olika ingredienser, men vi gör den på kokt ris (som har legat i blöt lääänge), kryddor, morötter och russin. Till detta har vi kött; det är antingen nöt-, kyckling- eller lammkött. På fotona ser du hur vi tillagade palau, och åt tillsammans, när Nasir fyllde 18 år.

    (Foto: Privat)

    Trots att jag kan laga mat själv, saknar jag ändå min mammas mat. Speciellt saknar jag en röra som hon gjorde på tomat, bönor, olja och kryddor. Detta åt vi tillsammans med bröd. Överhuvudtaget så äter vi bröd till det mesta vi lagar. Tidigare var jag inte van vid att äta med kniv och gaffel. Det var just med hjälp av bröd vi tog upp maten eller med hjälp av en sked. Måltiderna åt vi sittandes tillsammans på golvet.

    Noche jan! (Smaklig måltid!)