Malin: "Denna galna värld behöver bli mer medmänsklig. Rör inte min kompis!"

Blogg

“Det är försent.” Den meningen berör mig. Den förföljer mig. Den gör mig så himla ledsen.

Det är vår vän Javad som uttrycker meningen. Vi sitter och pratar om det, som jag tror, är ett stundande uppehållstillstånd, tack vare den så kallade nya gymnasielagen. Jag tänker att han ska bli glad. Men nej, det är försent för att kunna känna glädje.

Javad, och många med honom, har nu levt här i tre års tid. De har tvingats utstå hård press. De känner sig enormt stressade. Det tar hårt på psyket. Javad märker av detta och känner att detta icke-liv har påverkats hans hjärna. “Jag kan inte tänka längre”, säger han. Att inte känna sig välkommen är förödande. Att ens liv blir satt på paus och inte veta när eller om det ska tryckas på play igen, är tortyr!

    Förra veckan kunde du ta del av Nasirs tankar beträffande hans framtid och drömmar. Hans pappa gav honom goda råd, som hjälper honom att orka gå vidare, trots motgångar. Alla har inte den förmågan, att orka resa sig upp efter varje käftsmäll, för att kämpa ännu ett steg.

    Inte ens de som har beviljats uppehållstillstånd är särskilt glada. Vi förväntar oss kanske det. I så fall glömmer vi bort varför de är här. Att de har en bakgrund som tvingat dem att lämna. Att de har med sig minnen från andra länder och från flykten hit. Att de bär på en gigantisk saknad. Och att de bryr sig om varandra! Jämt tänker de på sina vänner, de som inte har det bra.

    Foto på min son Nils Malcom tillsammans med vår vän Mahmood. Mahmood har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd. Hans bror, med familj, har fått avslag.

    Vår vän Mahmood uttrycker att det finns en stor sorg afghaner emellan. Det har blivit ett så stort fokus på asylprocesser, avslag, vänner som tvingats att lämna Sverige, förvar, deportation… Så många tråkigheter gör att glädjen försvinner bort. Den finns inte kvar. Inte under ytan. Sverige släckte gnistan som de hade med sig.

     

    Pratbubblan är ett citat som jag fick till mig i fredags då jag var på en föreläsningsdag som behandlade ämnena människohandel och människoexploatering. Situationer som dessvärre inte känns särskilt främmande, med tanke på vad ett liv i limbo kan leda till. Det är en ung afghansk kille som har blivit citerad då han uttrycker sin frustration: ”I Afghanistan dör jag bara en gång, här i Sverige dör jag lite varje dag.”

    På 80-talet hade jag på mig min pinn, ”Rör inte min kompis,” för att visa att jag brydde mig om mina vänner, att vi skulle vara snälla mot varandra. Detta känns högst relevant även i dagens Sverige. Således har jag tagit på mig min hand igen. Med den vill jag signalera att denna galna värld behöver bli mer medmänsklig. Behandla mina vänner med respekt och kärlek! Ge dem det liv som de så väl förtjänar!

    Rör inte min kompis!

     

    Malin Fahlborg & Nasir Ahmad Kazimi.