Malin: "För min del går det inte att blunda. På min strand finns Alan och han lever. Han heter något annat och han var långt ifrån ensam om att ge sig iväg."

Blogg

Ibland får jag frågan om hur det kommer sig att jag valt att engagera mig i ensamkommande ungas liv. Oftare ställer jag frågan till mig själv, fast då är den mer formulerad som hur hamnade jag här? Den frågan har egentligen flera svar.

Jag hade arbetat ganska exakt ett år på Slussen, Kristianstads kommuns mottagningsenhet, när det blev aktuellt för mig att ta emot mitt första ungdomsgäng. Dessförinnan hade jag främst kommit i kontakt med yngre barn, som kommit till vårt land i sällskap tillsammans med sina familjer. I augusti, år 2015, tog Kristianstad kommun emot väldigt många ensamkommande ungdomar, vilket innebar att så gott som all personal på mottagningsenheten fick möta denna grupp av människor. Dessa möten påverkade mig enormt.

Bilden över den 3-åriga pojken Alan Kurdi på en strand i Turkiet chockade en hel värld. (Foto: TT)

    Medias rapportering gick inte heller att värja sig emot. Dagligen översköljdes vi av bilder av uppgivna människor som tvingats lämna sina hem och allt vad det innebär. Aldrig glömmer vi 3-årige Alan Kurdi som låg där livlös, uppspolad på en strand. Han blev en riktig människa för oss. Han hade levt, men hade dött under färden över Medelhavet. Vi förstod att det fanns en pappa som sörjde sin son. Vi blev påverkade och berörda.

    Mina vänner från Somalia och Etiopien. (Foto: Privat)

    Alltså, när det var dags att ta farväl av den lilla ungdomsgruppen från Afrika, kände jag sorg och en vilja att kunna göra skillnad för några unga människor som hamnat ensamma i en, för dem, alldeles ny värld. Jag tänkte på mina egna barn och led med de föräldrar som tvingats skicka iväg sina. Tänk om jag hade behövt fatta samma beslut! Då hoppas jag att någon hade gjort detsamma för mina barn. På så sätt blev Hamza, Hani, Mohamed Jamal, Sharru, MCK och Khadro mina vänner. Då var min tanke att det var bättre att göra något gott för ett fåtal människor, än ingenting alls. Sanningen är att de gjorde gott även för mig!

    Haidars uppehållstillstånd firas! (Foto: Privat)

    Vad jag inte anade då, år 2015, var att detta lilla gäng, skulle växa sig allt större och större. Denna tillväxt började med Haidar. Haidar blev uppskriven i ålder, fick avslag och hamnade i Tyringe. Där mådde han väldigt dåligt. Eftersom han kände Hamza, vår gemensamma vän, blev det så att Haidar tog kontakt med mig och vädjade om hjälp. Det var fantastiskt att kunna göra skillnad på riktigt. Vi hittade ett nytt hem till Haidar. Han var oerhört tacksam över att åter få komma till en trygg plats, nu hos en varmhjärtad familj. Vi kämpade för att bevisa hans egentliga ålder och lyckades med det. Han beviljades permanent uppehållstillstånd!

    Det är i mötet med människan som de just blir människor. Att ta del av nyheter, där personer presenteras som en mängd, blir så opersonligt. Vi glömmer bort dem i nästa ögonblick och oftast lever vi nog vidare som om ingenting har hänt. Vi förblir oberörda.

    De två bröderna Alan and Galib Kurdi, som båda omkom till havs. (Foto: TT)

    Alan Kurdi gick dock rätt in i mångas hjärtan världen över. Även Nasir kände till honom. Det hindrade inte min vän från att ge sig av, för att själv sätta sig i en gummibåt på Medelhavet. Att Alan hade en bror och en mamma, som även de var uppsköljda på samma strand, bekom oss inte alls på samma sätt. Till Alans pappa, Abdullah, sa politiker att detta aldrig skulle få ske igen. Pappans ord: “Everyone claimed they wanted to do something because of the photo that touched them so much. But what is happening now? People are still dying and nobody is doing anything about it.” Boken Bön till havet är inspirerad av det som hände den syriska pojken. Författaren Khaled Hosseini tillägnar denna bok till de tusentals människor som omkommit till havs på flykt undan krig och förföljelse.

    För min del går det inte att blunda. På min strand finns Alan och han lever. Han heter något annat och han var långt ifrån ensam om att ge sig iväg. Nya möten. Enskilda individer. Många livsöden. I mitt hjärta, och i min hall, finns plats för flera. Idag har jag många nya fantastiska vänner, mestadels från Afghanistan och dess grannländer. Att det skulle bli så, var inget jag kunde förutspå sensommaren 2015. Delvis var det alltså ett aktivt val som jag gjorde, men följden av mitt engagemang blev att det var människorna som istället engagerade mig. Det är en viss skillnad.