Mustafa: "Nu har jag ansvar för att hjälpa familjen med allt som behövs. Jag känner mig trygg och glad - min familj betyder allt för mig."

Blogg

Jag har sannerligen förstått att ingenting är viktigare, för mina vänner, än deras kära familjer. Mustafa tillhör inget undantag. Han strålade då han, för ungefär en månad sedan, berättade att det nu var klart, att hans familj äntligen skulle få komma till honom. I förra veckan, när han ringde mig, gick det inte att ta miste på att de faktiskt är här. Hans lillebror Mahdi verkar vara ett riktigt litet busfrö, i vilket fall hördes han tydligt i bakgrunden. Det är en nöjd Mustafa som i veckans inlägg berättar om avskedet, om den svåra saknaden och om det omtumlande mötet på Kastrups flygplats.

Mustafa som liten i Afghanistan.

Mustafa var endast sju år gammal då han, och hans familj, lämnade Afghanistan och begav sig iväg till grannlandet Iran. Som 10-åring tvingades han börja arbeta. Efter en tid fick Mustafa en idé om att kunna påverka sin och sin familjs framtid. “Den enda saken som jag tänkte på var att jag och min familj skulle kunna få en ljusare framtid.” Han hade en tanke om att ta sig till Europa, samtidigt som han tvekade. “Hur ska det kännas att lämna familjen? Det var en fråga som jag inte visste svaret på faktiskt. Mina arbetskamrater förklarade att det är väldigt svårt att leva utan sina familjer. De hade kvar sina familjer i Afghanistan. Jag förstod att det inte skulle bli lätt, men det hindrade mig inte. Jag hade en önskan om att slippa jobbet, som började klockan sju på morgonen och som slutade så sent som klockan nio på kvällen.”

    Mustafas syskon delade sin brors tanke, de hade endast hört positiva saker om Europa. Svårare var det att övertala deras mamma. Till slut gick hon med på det och Mustafa lämnade sin familj. Då anade han inte hur svår saknaden faktiskt skulle bli.

    “En vecka hade passerat, efter att jag lämnat min familj. Jag hade kommit till Istanbul. När jag ringde min mamma, för att berätta att jag mådde bra och att hon inte skulle oroa sig mer, då kände jag verkligen, i allra högsta grad, en enorm saknad. Varenda gång, när jag ringde min mamma, började hon gråta. Trots att jag försökte fylla saknaden med hoppfullhet, var hon ledsen och orolig. Själv berättade jag aldrig om hur jag kände. Jag saknade dem hur mycket som helst, speciellt min lillebror Mahdi. Jag berättade inte eftersom jag ville skydda min mamma. Jag visste att hon skulle börja gråta, om jag erkände hur stor saknaden var.”

    Mustafa har varit i Sverige i ungefär tre och ett halvt år. Mycket har hunnit hända under denna tid. “Jag har lärt mig många nya saker av alla trevliga människor som jag har haft runt omkring mig. Jag kunde inte veta om min mamma skulle kunna känna igen mig, för nu har ju hennes lilla son blivit en stor pojke. Jag har lärt mig många nya saker, till exempel kan jag prata svenska.”

    Familjen samlad på Kastrups flygplats.

    “Den 10 december kände jag inte igen mig själv. Det var liksom som att jag skulle kunna flyga. På Kastrup var det bara några minuter kvar, tills vi äntligen skulle få träffas igen. Varenda minut som passerade, gjorde att mitt hjärta började slå hårdare och hårdare. Snart skulle jag få möta dem! Resande började komma in i terminalen. Jag stirrade på utgången och kunde inte ta min blick från den. Det tog nog tio, eller femton minuter, sen kom familjen! Jag började krama dem. Jag blev helt chockad när jag såg mina syskon, alla hade blivit längre och större än vad de hade varit då jag senast träffade dem. Förutom min mamma, som istället kändes kortare än förut, men det var ju jag som hade blivit längre. Min lillebror Mahdi kände inte igen mig och jag fick en liten örfil av honom. Han ville inte kännas vid att vi var bröder till en början, men det tog inte mer än en dag innan Mahdi åter började kalla mig Tofa lalay som betyder Mustafa bror.”

    ”Nu har jag min familj hos mig i Sverige. Målet är att de ska lära sig svenska. Det första jag lärde dem var att säga hej och hej då. De har fått låna några böcker av mig för att lära sig ytterligare svenska. Alla tränar. Det har visat sig att min bror Murtaza är den som har lättast för att lära sig. Han har redan börjat skriva meningar på svenska.”

    I onsdags var det en stolt Mustafa som kom till Slussen här i Kristianstad i sällskap med mamma Habiba. Mycket riktigt – hon sa både hej och hej då, samt uttryckte en varm tacksamhet. Att få vara den som fick skriva in Mustafas syskon och mamma, kändes stort. Tänk att det blivit deras tur att passera vår mottagningsenhet! Jag konstaterar att Mustafas liv nu ser helt annorlunda ut, än när han själv var elev hos oss, så jag undrar hur det känns för min vän.

    ”Självklart innebär det att mitt liv har förändrats mycket, efter att min familj har kommit till mig. Nu har jag ansvar för att hjälpa familjen med allt vad som behövs. Men jag känner mig inte trött eller orolig. Tvärtom känner jag mig trygg och glad som har den stora glädjen att ha min familj hos mig – de betyder allt för mig.”