"När jag var liten och min lärare frågade vad jag ville bli, svarade jag läkare. Nu är svaret på den frågan istället att mitt mål med mitt liv är att få uppehållstillstånd.”

Blogg

Salaam, hallo, salut, ciao, hola¡

Som ni redan har förstått, så befinner sig en del av våra vänner nu ute i övriga Europa. Jag förundras över hur de orkar, men vet samtidigt att de inte har något annat val. De har redan börjat bemästra det nya, inte minst språken. Vilka hjältar de är! Rahmat, som du har kunnat läsa om tidigare i vår blogg, blev redan i Sverige riktigt duktig på två nya språk; engelska och svenska. Nu, ett halvår senare i det nya landet, säger han: “Nu förstår jag och kan prata detta nya språk. Jag får ofta vara tolk åt de andra killarna som inte förstår. Det känns jättebra att jag kan hjälpa dem.” Detta känner jag så väl igen. I Arkelstorp, på HVB-hemmet Aspvillan, agerade Rahmat ofta tolk i början då jag ville kommunicera med de andra ungdomarna.

    Tiden då Rahmat bodde på Aspvillan. Här tillsammans med ungdomarna Hadi och Aziz som jag också saknar och hoppas att få träffa i sommar.

    Rahmat berättar vidare att det inte finns några människor, där han bor, som pratar landets språk. “Ibland skojar vi som bor här med varandra. Vi säger att människorna inne i staden nog tycker att vi är underliga som stirrar så på allt folk när vi väl får se andra människor. Folket där tänker nog att vi har kommit antingen från platserna Bakom Berget eller från Mitten av Skogen.” Att höra Rahmat skämta är underbart. Sällan har jag mött mer positiva människor, än de som relativt nyligen har blivit mina vänner. Rahmat bär på en tung ryggsäck, som inte precis blev lättare under hans år i Sverige.

    Det var i skolan i Afghanistan som Rahmat hade fått en bild av att Sverige var ett tryggt land att bo i. Det blev inte som Rahmat hade tänkt sig. Sverige visade sig inte heller vara en trygg plats. Trots asylskäl, och en innerlig kamp för att bevisa dessa, lyckades inte Rahmat att beviljas det åtråvärda uppehållstillståndet. I ett brev, till dåvarande migrationsministern, vädjar han om att få leva i trygghet och slippa mer lidande.

    Här möter vi dåvarande migrationsministern Heléne Fritzon och överräcker de brev som vi skrivit till henne.

    Länk till Helene Fritzon, när vi överräcker brev.

    “Till Migrationsminister Helen Fritzon!

    Jag har skrivit detta brev med tårar i ögonen, för jag känner så starkt att mitt brev bär mycket – tusentals människors lidande. Detta kan jag känna bättre än någon annan för jag råkade födas i ett land med orättvisor, krig och förföljelser. Jag flydde ju själv från det där helvetet.”

    Rahmat förklarar sin personliga situation ingående i brevet, samt ger en mer allmän bild av läget i Afghanistan och då främst ur folkgruppen hazarernas synvinkel. Han avslutar sitt brev:

    “Det var bara krig som vi såg överallt i Afghanistan. Vilka är våra synder? Barnen vill ha fred. Vi vill ha en värld utan krig. När vi kom hit hade vi stort hopp i våra hjärtan. Vi kämpade för att lära oss svenska. Vi var jätteglada att vi fick gå till skolan och vi kunde leva någonstans utan krig och förföljelse. Efter avslag om uppehållstillstånd har jag och många andra förlorat allt hopp, alla våra drömmar.”

    ”17-årige Rahmat, som flytt från Afghanistan, var en av flera ungdomar som greppade mikrofonen för att berätta om sin flykt till Sverige.” Skånska Dagbladet.

    ”17-årige Rahmat, som flytt från Afghanistan, var en av flera ungdomar som greppade mikrofonen för att berätta om sin flykt till Sverige.” Skånska Dagbladet.

    Efter långdraget kämpande fanns det inte fler avslag att få för Rahmat. Utvisningen vann laga kraft. Då risken för att bli dödad är stor, vid ett återvändande till Afghanistan, var detta land inte ett alternativ. Med hopp om att vara välkommen någon annanstans lämnade han Sverige och satte alltså sitt hopp till ett nytt land. Rahmat berättar vidare om språkproblematiken som han upplevde i början av sin tid där.

    “I början var det väldigt svårt för mig att kommunicera med människorna i landet, då jag knappt kunde en endaste mening på detta språk. Vi fick helt och hållet använda våra kroppsspråk och gestikulerade när vi behövde förstå varandra. Till mig själv sa jag då att jag måste lära mig en del av deras språk, för att kunna kommunicera med människorna i detta land. Relativt snabbt har jag nu lärt mig detta. Fast jag ännu inte kan prata flytande, så gör jag mig väl förstådd. Att jag dessutom har träffat kompisar, som är födda i landet, är både trevligt och underlättar min språkutveckling.”

    Ja, vårt språkgeni till vän lever vidare och tar en dag i taget. Han hoppas på att detta land ska ge honom en framtid. “Om jag får ett positivt besked här innebär det att jag ska försöka och kämpa ännu hårdare för att lära mig språket och komma in i samhället. Jag önskar att jag kan få börja skapa ett bra liv utan stress, ovisshet och hopplöshet. Jag vill andas frisk och bekväm luft. När jag var liten och min lärare frågade vad jag ville bli, svarade jag läkare. Nu är svaret på den frågan istället att mitt mål med mitt liv är att få uppehållstillstånd.”

    Mina vänners nya destinationer är det som numera påverkar och styr min familjs semestrar. Vännen Khadem träffade vi en sommar i ett land, för att sommaren därefter besöka honom i ett annat. I somras blev det tydligt att han glömt bort en hel del av det svenska språket. ”Sí, sí”, envisades Khadem med att säga gång på gång varpå vi skrattade tillsammans. Rahmats dagliga telefonsamtal med hans “svenska föräldrar” Lena och Nils är jag tacksam för. Dessa garanterar att Rahmat kommer kunna prata med oss precis som vanligt när vi kommer att ses i juli. Jag kommer varken behöva förlita mig på dotterns knappa kunskaper i landets språk eller mina egna i det engelska språket, vilket känns oerhört angenämt.