Malin: "En fika som gjorde att de fick syn på varandra. Ett möte som gjorde att man hälsade glatt på varandra, och kanske fick någon, mer än jag, att ändra uppfattning om någon annan människa."

Blogg

Salaam Sverige!

Vid ett flertal tillfällen har mina vänner flyttats mellan olika boenden. För ett tag sedan besökte jag platsen där Aspvillan tidigare fanns. När jag började min promenad visste jag inte ens själv att mina steg var på väg dit. Så fort jag insåg det kom tårarna. Saknaden efter tiden som fanns då och alla de fina minnena, kanske jag berättar om en annan dag.

Lyckligtvis finns en del av ungdomarna kvar och vissa av dem bor fortfarande gemensamt, nu på ett boende som heter Körsbärsvillan. Däremellan, en kort period i somras, bodde de på Kastanjevillan. Det är dit veckans blogginlägg tar oss. Till en solig dag då vi just hade avslutat sommarskolan och det hade blivit dags för vårt lilla integrationsprojekt.

    “Jag får inte leka med er för min mamma säger att ni är farliga.” Mina vänner hade flyttat från ett boende till ett annat. I byn där de tidigare bodde var många bybor väldigt engagerade och killarna kände sig välkomna och inkluderade. Där fanns det språkcafé, läxläsning, tabataträning och vänfamiljer. På deras nya boende kändes det inte lika välkomnande. Där tittade grannbarnen först något avvaktande på mina vänner. Efter ett tag kom en grannkille fram och berättade att han hade blivit uppmanad att undvika sina nya grannar. Senare sa han: ”Jag vet att min mamma har fel. Jag vet att ni är snälla.”

    Det är just det. Att vara främlingsfientlig innebär att vara fientligt inställd till främlingar, till det okända som man inte känner till… ännu.


    En självklar lösning måste då bli att se till att mötas och lära känna. Därför bestämde vi oss för att vi skulle försöka närma oss varandra. Vi skrev en trevlig inbjudan som lämnades till alla i grannhusen, med löfte om fika i trädgården.

    Nu måste jag erkänna att det inte alls blev som jag hade trott. Lite skamligt att inse att det var jag som hade fördomar om mina vänners grannar. Jag trodde inte att någon alls skulle komma. I mina tankar tröstade jag mig då med att själva inbjudningarna ändå kanske skulle göra en liten skillnad.

    Strax innan utsatt tid, klockan 17, var kaffet kokat, teet klart och kanelbullarna värmda. Jag tänkte att det skulle bli en trevlig stund tillsammans med killarna, oavsett om några grannar skulle dyka upp eller inte.

    De första som kom var två systrar som höll varandra i handen. Därefter kom de familjevis, en efter en. Nästan alla grannar dök upp och det blev hur trevligt som helst. En familj hade lämnat en lapp och tackat för inbjudningen, samt skrivit att de tyvärr inte hade möjlighet att komma.

    Det ställdes nyfikna frågor till killarna om deras bakgrund, huruvida de trivdes i Sverige och hur de tänker sig framtiden. Killarna berättade och fyllde på med fler kakor efterhand som de tog slut. Det skrattades en del, bland annat då det skämtades om att vi tycker att mina vänner läser böcker från fel håll, och de kontrade med att de tycker detsamma om oss här i Sverige.

    Tiden flög iväg. Den yngste gästen hann smaska i sig flera kanelbullar. En hund, och senare även en katt, gjorde oss sällskap. Barnen och killarna visade upp sina konster för varandra. Det hjulades och kickades fotboll. Någon stod på händer, en slog en kullerbytta och några andra stod och passade boll till varandra. De som hade skrivit en lapp, hann komma hem och anslöt sig även de till vårt glada fikagäng.

    Jag hade haft förutfattade meningar. Var det jag som hade varit fientligt inställd till de som jag inte kände till? Det var mina fördomar som slogs sönder denna kväll. Kanske inte bara mina, inte vet jag. Vad jag vet är att killarna och jag var väldigt nöjda med vårt initiativ. Vilka trevliga människor! Givetvis var denna lilla stund viktig. En fika som gjorde att de fick syn på varandra. Ett möte som gjorde att man senare hälsade glatt på varandra, och kanske fick någon, mer än jag, att ändra uppfattning om någon annan människa.

    I vanliga fall gillar jag inte när jag har fel, men det här var sannerligen en positiv överraskning!