Nasir: "Fysiskt är jag i Sverige, men mina tankar och mitt hjärta finns kvar i mitt hemland."

Blogg

Salaam!

I mitt hemland gjorde vi elever inte alltid våra läxor. Då kunde det hända att vi “glömde” våra skrivböcker hemma och ljög ihop en anledning till varför. Till läraren sa vi: “Ursäkta mig, jag har glömt min skrivbok hemma.” Läraren visste då att vi ljög och svarade oss på ett sätt som vi tyckte var ganska roligt och underligt. “Var försiktig så att du inte glömma din kropp hemma.”

Varje gång, när vi hörde den meningen, så tänkte vi – ”hur kan man glömma sig själv? Det är ju omöjligt.” Men under tiden, när vi blev äldre och äldre, förstod vi det. Det stämmer. Man kan glömma en del av sig själv nånstans. Man kan glömma en del av sig i en kafeteria, på en gata, när man träffade någon för första gången, eller på de fina platser där man brukar träffa sina kära vänner. Det kan också vara så att man kan glömma en del av sig själv på den skolan som man går i eller där man brukar träna. Man kan även glömma den viktigaste delen av sin kropp, den delen som är ens hjärta.

    Fysiskt är jag i Sverige, men mina tankar, mina drömmar och mina fantasier är fortfarande kvar i mitt hemland. De följde inte med mig, när jag lämnade Afghanistan. Det allra viktigaste, som jag glömde hemma, var mitt hjärta. Jag glömde mitt hjärta hemma. Nu är det hos min familj och det är de som tar hand om det. Så länge som de finns, kommer mitt hjärta att fungera.

    Slutligen, vill jag i detta inlägg passa på att tacka min familj som stöttar mig genom att ge mig goda råd, som får mig att orka fortsätta kämpa. Kanske är det lite försent att tacka mina vänner för det gångna året, men det gör inget tycker jag. Även er, mina underbara vänner, vill jag tacka för att ni stöttat mig under 2018. Ni är värdefulla och betyder mycket för mig.

    Till min familj ♡

    تشکر بهترینهای زندگی‌ ام. تشکر مادر، تشکر پدر! تشکر ازینکه هستید و حمایتم می کنید و کرده اید!

    شما بهترین و کمیاب ترین داشته های زندگی ام هستید. میدونم که شما را خیلی زجر دادم و حق که سرم دارید را اداء نکرده ام، اما میخواهم بگویم که شب و روز در فکر اینم که چیوقت می‌شود دستان شما را دوباره ببوسم و منتظری روزی هستم که دوباره دستان پر مهر تان موهایم را نوازش کند. و منتظر روزی هستم که دوباره سرم را روی زانوهای تان بگذارم تا اینکه خوابم ببرد.

    تشکر برای بودن تان! پسر تان نصیر احمد.