Nasir Kazimi: "Jag fick mitt andra avslag i förra veckan"

Blogg

Var är jag välkommen? 

Jag har asylskäl. Jag har berättat detaljerat och visat dokument som styrker detta. 

Jag kom till Sverige innan det magiska datumet – drygt två veckor tidigare. Den 8 november 2015 kom jag till Sverige. Den 9 november sökte jag asyl. 

Jag fick mitt beslut som 17-åring. Jag har ett pass och en tazkira som styrker min ålder och man litade på detta.

Ändå fick jag ett första avslag den 3 augusti 2017.

 Jag fick ingen uppskjuten verkställighet av min utvisning, trots att det var två dagar kvar innan jag skulle fylla myndig. Detta innebär att jag inte kan söka uppehållstillstånd med hjälp av den gamla gymnasielagen – det fattas två dagar.

Migrationsverket skulle försäkra sig om att jag hade ett ordnat mottagande. De bara antog. Sen, två dagar senare, var jag 18 år och då behövde de inte försäkra sig om mitt mottagande längre. Det var bara tomma ord som inte betydde någonting alls.

    Jag hade ett giltigt pass, så jag levde upp till alla de krav som ställs beträffande att asylsökande kan byta spår till att söka uppehållstillstånd med hjälp av arbete. Det var inte lätt att hitta något arbete. Men vi lyckades. 

Jag började arbeta. Vi läste på och ringde många människor för att försäkra oss om att vi verkligen hade tänkt på allt. Vi visste att det var svårt.

    På Migrationsverkens Arbetstillståndsenheter, fick min vän Malin oftast inga svar. Hon möttes av osäkerhet, tvekan och okunskap. Till slut hittade vi en kompetent man på Migrationsverket i Kristianstad, som kunde besvara alla våra frågor och vi kände oss därefter lugna. Vi hade koll på att vi följde alla direktiv och krav.

    Jag arbetade först på en gård i Ignaberga. De hade sen inte råd att ha mig kvar, eftersom säsongen hade gett för dåliga skördar. Vi var därför tvungna att hitta ett nytt arbete. Därefter var det livsviktigt att hinna arbeta fyra månader igen, eftersom det är ett krav innan utvisningen vinner laga kraft. Det kändes hopplöst, men det gick. Jag hann. Vi räknade dagarna. Fyra nya månader har passerat. Jag hade alltså en plan B. Att fortsätta arbeta på gården Fagraslätt i Håstad och samtidigt hinna studera. Slitsamt, men en möjlig lösning.

    Den nya möjligheten röstades igenom, men jag fattas två dagar för att omfattas av denna nya gymnasielag. Alla andra krav uppfyller jag. 

Jag fick mitt andra avslag i förra veckan. En av nämndemännen trodde på mig, de två andra säger att de inte gör det. En av männen satt och sov en stund under min muntliga förhandling. Jag undrar om han sa ja eller nej till att bevilja mig asyl.

    Nu säger de att de inte tror på mitt pass längre. På min identitet. Jag vet vem jag är! Enligt dem är det inte säkert att jag är jag. Jag ska tydligen ut ur Sverige till vilket pris som helst. På vilket vis är detta rättssäkert? Varför får detta ske? Hur är det möjligt?!

 Jag kan inte återvända till Afghanistan. Mitt problem försvinner inte därifrån, bara för att någon påstår att det inte finns, att det inte är sant. Det är sant!

    Så, var ska jag ta vägen? Var ska jag kunna leva? Var blir jag bemött som en människa som är lika mycket värd som någon annan? Var är jag välkommen?