"Nu vet jag att det, i Sverige, är möjligt att leva i ovisshet under väldigt lång tid. Det är inhumant och obarmhärtigt."

Blogg

“Välkommen till Sverige! Ni är i trygghet nu!”

Flera gånger har jag tänkt skriva om mina intryck om Sverige. Nu är det dags.

Innan jag kom hit så visste jag inget om ert land. Från första dagen blev jag medveten om att alla pratade om ett fungerande asylsystem, om mänskliga rättigheter, om jämlikhet och empati och annat tjusigt. Då var jag så nöjd med det val som jag hade gjort. Jag var tillfreds med att jag hamnat i Sverige och inte i Tyskland eller något annat land i EU. Här möttes jag av människor som var positiva och som ville att vi skulle få stanna i Sverige, ett land som kunde erbjuda oss trygghet.

    Jag har väntat i drygt 3 ½ år.

    Till och med min handläggare på migrationsverket var positiv och sa till mig att jag inte behövde bekymra mig. Hon trodde på mig och sa att jag skulle få uppehållstillstånd. Detta gjorde mig lugnare. Då litade jag på att människor på migrationsverket skulle fatta ett rättvist beslut. Då behövde jag inte bekymra mig om min framtid. Jag saknade min familj enormt mycket, men på den tiden såg jag inget negativt alls med det svenska samhället. Det verkade liksom som om att det inte fanns några elakheter här. Jag litade på de hoppfulla ord som jag hörde. Jag litade på min handläggare. Jag litade på min advokat. Alla ingav hopp om att det skulle gå bra för mig.

    Jag har väntat i drygt 42 månader.

    Tiden gick och med den ändrades min uppfattning om Sverige. Sanningen blev uppenbar. Jag ser att det finns människor som sover utomhus. Jag vet nu att Sverige inte har ett rättssäkert asylsystem och jag har insett att de mänskliga rättigheterna inte gäller för alla. Nu är jag fullt medveten om att många av våra vänner har fått avslag som är fastställda efter påhittade grunder. Det är därför jag inte längre känner att jag har gjort ett klokt val. Orden som jag mötte när jag kom till Sverige var endast ett motto, något som inte stämmer på riktigt. Om jag hade känt till det svenska asylsystemet, ja, då hade jag aldrig kommit hit. Då hade jag sökt asyl i något varmare land 😉

    Jag har väntat i drygt 184 veckor.

    Allteftersom avslagen kom från migrationsverket blev mitt liv svårare och svårare. Det är kämpigt, men samtidigt vill jag inte ge upp. Jag försöker tänka positivt. Jag har världens finaste vän som hjälper mig i min kamp mot migrationsverkets beslut. Redan efter första avslaget sa hon, min finaste vän Malin, att det finns andra möjligheter. Eftersom jag har ett pass så bestämde vi oss för att öppna upp för ännu en möjlighet. Om jag inte kunde få uppehållstillstånd med hjälp av asyl så skulle jag få det med hjälp av ett arbete. Det var mycket svårt att hitta ett, men vi lyckades. Som du nog redan känner till, om du läser vår blogg, så fick jag även avslag på min arbetstillståndsansökan. Under en veckas tid (dag och natt) arbetade Malin därefter med mitt yttrande som togs emot positivt av migrationsdomstolen. Ett yttrande som det minsann var väldigt bråttom att få in. När vi fick brevet stod det att yttrandet skulle lämnas in redan dagen efter. Två gånger bad Malin om mer tid, men fick endast anstånd först fyra dagar, därefter ytterligare två. Och så nu… en fortsatt lååång väntan. Nu verkar det inte vara lika bråttom längre.

    Jag har väntat snart i 1 300 dagar.

    På boendet, som jag bodde på under två års tid, fanns en i personalen som berättade för mig att han hade fått vänta på sitt besked i fyra år. När jag hörde detta så blev jag förvånad och tänkte att så skulle det inte bli för mig. Nu har jag också väntat nästan lika länge. Nu vet jag att det, i Sverige, är möjligt att leva i ovisshet under väldigt lång tid. Det är inhumant och obarmhärtigt.

    Jag har väntat i cirka 31 000 timmar.

    Avslutningsvis vill jag berätta om en kompis. Han kom till Sverige tillsammans med sin mamma. De båda kommer från samma provins, såklart, och de har samma asylskäl. Mamman är äldre och hon vill säkert leva i trygghet tillsammans med sin son. Kanske har mamman främst tänkt på sin son och valt att följa med honom för att finnas här för honom. Migrationsverket har beslutat att mamman får stanna i Sverige, men att sonen måste lämna landet. Som sagt, de har samma asylskäl men ändå fattas två helt skilda beslut.

    Som sagt, man bör ifrågasätta huruvida de mänskliga rättigheterna följs! Mamma och son skiljs åt, det är något som Sveriges myndigheter har bestämt. Tydligen är det okej, att i Sverige, göra lite som man vill…