"Som så många andra ungdomar väljer Farkhunda att inte berätta om det senaste avslaget. Han vill skydda sina föräldrar."

Blogg

Farkhunda, som min vän väljer att kalla sig, är egentligen äldst av syskonen. Hans lillebror, som vi kan kalla för Sadiq, blev åldersuppskriven. Detta visade sig bli Sadiqs räddning då han senare omfattades av den nya gymnasielagen och fick således uppehållstillstånd. Däremot litade Migrationsverket på Farkhunda. De litade på allt – hans ålder, identitet och på hans asylskäl. Men… Farkhunda fick avslag som minderårig, med motiveringen att hans storebror Sadiq skulle utgöra ett så kallat ordnat mottagande. Alltså brodern, som egentligen är lillebror och som får stanna i Sverige, ska ta emot i Afghanistan när Farkhunda ska återvända till ett land, som han för övrigt aldrig har varit i. Hänger ni med i svängarna?

Tidigare, då jag började ta del av beslut från Migrationsverket, var det en fördel om man fick sitt besked som minderårig. Så upplever jag inte alls att det är längre. Tvärtom. Dessa unga kommer istället i kläm mellan lagar och Migrationsverkets praxisändringar. De omfattas varken av den gamla eller den nya gymnasielagen. Praxisändringarna har lett till att unga, som tidigare skulle beviljas uppehållstillstånd, hamnar i en limbosituation utan rättigheter, fram tills att de kan utvisas som myndiga och då tas emot av det påstådda ordnade mottagandet som aldrig har blivit utrett.

Om det inte hade funnits en familj som Farkhunda tar hänsyn till, hade han valt att ta sitt liv. Hans liv fortsätter. Han existerar, men han lever inte. Hans egna ord: “Vi lämnade familjen för att söka respekt och en trygg framtid. Vi kommer aldrig att glömma hur ledsna vår familj var när vi lämnade dem. Vi letade efter ett ljus i vårt mörka liv. Det var en jättekonstig känsla att känna glädje och obekvämhet på samma gång. Min bror och jag valde att lämna Iran för att följa ljuset. Vi var glada för att kunna påbörja ett nytt liv, samtidigt som vi var ledsna över att lämna övrig familj.

    Vi stötte på många svårigheter. Vi passerade berg och tog oss igenom många länder. Vi tog oss över hav, fast vi inte kunde simma. Vi hade ett mål som vi tänkte på när vi misströstade. Målet fick oss att må bättre och till slut var vi framme i Sverige. Nytt land, nya vänner och ett nytt liv. Vi var glada, men glädjen var inte permanent.”

    Aminah och Mohammed berör med dikt och sång.

    Jag som möter många ungdomar och som får ta del av deras liv, känner ett ansvar att dela med mig. Att veta och ingenting göra är för mig uteslutet. Att lyssna på Farkhunda och känna hans sorg påverkar mig. Det är en svår uppgift att försöka förmedla vidare till dig. Dikten Glöm aldrig bort som framförs här av Mohammed Zare och sången Jag har vandrat över bergen av min vän Aminah Al Fakir, bedömer jag förmedlar de ungas liv bättre än vad jag någonsin kan åstadkomma.

    Farkhundas hopp blev mindre och mindre allt eftersom avslagen kom. Brödernas föräldrar önskar naturligtvis sina barn all lycka i detta liv. När de inser att deras söner mår dåligt, drabbas även de av eländet. Mamman gråter när de talas vid. Pappan drabbades av hjärtinfarkt och båda föräldrarna lider av högt blodtryck. Som så många andra ungdomar, väljer Farkhunda nu därför att inte berätta om det senaste avslaget. Han vill skydda sina föräldrar.

    Sadiq och Farkhunda är ateister. De står inte upp för och vill inte följa det som den islamiska kulturen och lagarna kräver. Migrationsverket litar alltså på min väns identitet, ålder samt det som han berättar beträffande sin tro. Men till vilken nytta då han oavsett möts av kalla handen? Tidigare hade en minderårig ateist, som har vuxit upp och har övrig familj i ett land som de inte är medborgare i, beviljats uppehållstillstånd. Så är det inte längre. Migrationsverket skriver i Farkhundas beslut:

    “Du har berättat att du är ateist och därför inte tillhör någon religion. Migrationsverket bedömer att du lämnat sammanhängande och detaljerade uppgifter om att du lämnat islam och att du idag inte tillhör någon religion. Du har på ett utförligt sätt berättat att du började ifrågasätta religionen för tre eller fyra år sedan och att du funderade kring anledningen till att du var muslim. Vi bedömer också att du på ett detaljerat sätt har berättat om anledningen till att du lämnat islam och till att du började ifrågasätta religionen. Vi bedömer vidare att du på ett självupplevt och reflekterande sätt kunnat redogöra för dina tankar kring koranen och kring kvinnans ställning inom islam. Vi bedömer därför att du lämnat tillförlitliga uppgifter om att du lämnat islam och idag är ateist.”

    Farkhundas ord möter mig och jag reflekterar över hur klok han är. Ungdomarna är de som står för det mänskliga och Sveriges myndighet för någonting annat. Min väns ögon har fått en uppgiven blick när han fortsätter att berätta:

    “Jag vet inte hur de tänker när de säger att Afghanistan är ett tryggt land som följer de mänskliga rättigheterna. Hur många fler ateister och apostater ska behöva dö innan ni förstår? Det är allmänt känt att det är förknippat med livsfara att inte tillhöra islam i Afghanistan. Detta land är för mig som det mörkaste fängelse. Det förmörkar alla mina tankar. Tänk om någon upptäcker att jag inte tror på någon gud. Det kommer att spridas fort. De kommer att döda mig för att på så sätt tror de att det ger dem ett evigt liv i Paradiset. Anser de att jag ska ignorera att jag är ateist för att samtidigt påstå att jag är säker? Ska jag vara rädd för att dricka ett glas vin eller att gå ut med min tjej, eftersom islamsk kultur och lagar i landet gör detta omöjligt? Ska jag fortsätta leva ett liv där jag ständigt ska vara rädd för att råka avslöja mig? Detta har hänt mig tidigare. Människor har gett mig dåliga kommentarer, berättat att jag har fel och försökt övertyga mig om det som de anser är den rätta vägen. Om diskussionen blir lite seriös förlorar jag den personen för livet eller så riktas en pistol mot mitt huvud, vilket har hänt vid ett tillfälle.

    Ska jag fortsätta leva så här? Ska jag hålla tyst hela livet och sluta ha kontakt med andra människor? Ska jag leva så som andra vill att jag ska leva? Kommer jag kunna lita på polis, domstol, läkare eller ens min granne? Ska jag oroa mig hela tiden som till exempel om jag vill gilla ett inlägg på sociala medier eller om jag väljer att kommentera någon? Hur länge kommer det att fungera att leva så här? Ska jag ständigt vara nervös för att bli mördad? Detta är en del av många frågor som ständigt snurrar i mitt huvud.”